journalisterna

I Stockholm sitter Olle Häger och klipper film, i Dåbo letar han kantareller och fiskar. Med över 200 dokumentärfilmer i bagaget har han officiellt gått i pension, men gör fortfarande dokumentärer för SVT.

Olle Häger har många yrken: författare, historiker, TV-producent, journalist etc. Men han är nog mest känd för alla sina dokumentärfilmer. Fast redan som ung ville han framförallt bli journalist.

- Jag tror att man vill bli de yrken som man känner till. Jag hade en farbror som jobbade som journalist på Ljusnan och på Bollnäs lokalradio, och jag tyckte att journalist verkade vara ett spännande yrke. Jag var duktig på att skriva och teckna så då ville jag bli antingen det eller konstnär.

   Olle förklarar även att för att bli en duktig journalist är det bästa tillvägagångssättet att skaffa sig djupa och grundliga kunskaper inom minst ett specialområde, gärna flera. På så sätt, när fantasin och formuleringarna tryter, så är det tryggt att ha fackkunskaper att falla tillbaka på.

   Och det var inte bara som journalist man behöver vara duktig på att skriva. Olle Häger har även skrivit en del böcker, däribland två deckare med titlarna "Bandyspelaren som försvann i Gambia" och "Skratta får du göra i Sibirien". Men själv tycker han att den bästa boken han har skrivit är "Bondens år och bagarens bilder". Den bygger på dagboksanteckningar av en viss Sven Englund som bodde i Söderala i grannbyn. Anteckningarna är från slutet av 1800-talet till mitten av 1930. Olle Häger har pusslat ihop och redigerat 48 år av dagboksanteckningar till den här boken som skildrar en bondefamiljs vardag under de åren. Boken är dessutom illustrerad med fotografier från den tiden. Foton tagna av bagaren Hugo Falkman som bodde i grannbyn Heden.

Det är ingen större konst att förstå varför Olle Häger är stolt över den boken, men vilken av hans dokumentärfilmer är han mest nöjd med?

- Jag har gjort hemskt många dokumentärfilmer, över 200 stycken, och jag är inte riktigt nöjd med någon av dem. Ser man tillbaka på ett arbete så tycker man alltid att man kunde ha gjort det bättre.

   Men dokumentärserien "100 svenska år" är han i alla fall rätt nöjd med. Den är åtta timmar lång och den har han och hans medarbetare kämpat med "i sitt anletes svett" så att säga. Filmen ger tittaren en guide genom seklet med Olle Häger och Hans Villius som här presenterar filmklipp, intervjuer och berättar om diverse händelser under 1900 och 2000-talet.

   Just nu jobbar han med "Året var 1959". Efter fem veckors filmning är han
mitt inne i redigeringen. Filmen, som är en dokumentär, ger en bild av
Sverige för snart 50 år sen. Människor har fått ringa och skriva till SVT och delge sina minnen från den tiden, och Olle Häger har intervjuat dem. Året var 1959 sänds 4 januari i SVT2.

   Han jobbar i Stockholm men har även ett hus i den lilla byn Dåbo i Bergvik. Hur hamnade han egentligen där?

- Det är samma tomt som min fru Ethel bodde på när hon var barn och det är hennes pappa som har byggt huset. Och för cirka 40 år sen, så fick vi tomten. Det är suveränt at bo i Dåbo. Jag är ju pensionär sedan åtta år tillbaka, men jag skriver krönikor i Kuriren varje månad. Och här kan man prata om helt andra saker än i Stockholm.

Namn: Olle Häger

Yrke: Tv-producent ("Och 7 andra yrken")

Familj: Hustrun Etel

Hobby: Bridge, plocka svamp, fiska abborre

// Mimmi Arvidsson

I onsdags förra veckan den12/11 hittades Mitch Mitchell död i sitt hotellrum. Mitch spelade bl.a. med Jimi Hendrix och dennes basist Noel Redding. Alla tre är nu döda, och att spela deras skivor känns för närvarande inte på samma sätt. Men Mitchs bortgång har påmint om att han var en fantastisk trummis. Han spelade på bra låtar som "Purple Haze", "Voodo Child", "Fire", "All Along The Watchtower" och "Foxey Lady" för att nämna några.

När jag var mindre lyssnade jag mycket på Jimi Hendrix och Mitchs trumspel. Jag försökte spela som Mitch och nu när han är död kommer mycket tillbaka. Jag förstår mig på musik lite bättre nu. För Mitch var teknisk, men inte lika teknisk som andra idoler som Virgil Donati och Jojo Mayer, men hans "sound" var fantastiskt. Och det är, om ändå bara en liten anledning till att han betyder så mycket. "Soundet" var speciellt och har gett många musiker världen över inspiration.

Marcus Olsson

Jag funderar ofta på det här. Rädslor. Vad är det som gör att vi kan

komma över en rädsla och vad är det som skapar den? Måste

det vara en traumatisk upplevelse, en instinkt om överlevnad som

ska hjälpa oss i livet?

Jag har många onödiga rädslor som hindrar mig i vardagen eller

försvårar simpla uppgifter. Tankarna ligger där och gnager och

förstorar upp till exempel en sån enkel sak som att ringa till någon.

Jag vet ärligt talat inte varför jag är så. Det är både positivt och negativt

i och med att jag känner mig stolt då jag lyckats med någon av dessa

skräckinjagande uppgifter som jag måste slutföra. Jag ser glädje

och stort värde i småsaker. Men likväl som det får mig att må bra

så får det mig också att känna mig patetisk då jag ger efter för

rädslan och inte klarar av det jag vill. Jag tror inte på att man

behöver hjälp utifrån för att bättra sig. Jag tror på att man alltid

kan "bota" sig själv. Först då man accepterar är man på

bättringsvägen. Det handlar inte om mod, utan bara en vilja att

försöka. En vilja att anpassa sig. Ibland är den person som man

minst förstår sig på en själv. Man velar och försöker att passa in

i normen, när det som man egentligen borde anpassa sig till är

ens egen personlighet och uppfattning. Åt helvete med

uttrycket "först när du tycker om dig själv kan andra tycka om dig".

Nej, "först när du tycker om andra kan du tycka om dig själv".

Det är verkligheten. Det är i alla fall vad jag hoppas, är verkligheten.

Sabina Mårdenkrans

Trodde du att Sveriges grannländer bara var Norge, Danmark och Finnland? Då hade du fel, i alla fall enligt Lars Vilks, skaparen av landet "Ladonien" på halvön Kullen i Skåne.

    1980 påbörjade konstnären Lars Vilks en skulptur på Kullaberg som han gjorde av trä och drivved. Skulpturen skulle så småningom komma att kallas för "Nimis" (latin för "övermått"). När skulpturen upptäcktes efter två år kontaktades myndigheterna och en juridisk process tog sin början då man menade att Nimis var en otillåten byggnad som måste bort.

    1986 blev Lars Vilks dömd till 25 dagsböter á 40 kronor (som han senare sålde som ett konstverk). Dock stoppade det inte konstnären från att påbörja ett andra konstverk, Arx (latin för "fästning"), som till största delen var gjord av sten och cement. Detta ledde till ytterligare en rättsprocess, där Vilks skulle bli skyldig att betala 10 000 kronor för den olovliga byggnaden. Den andra juni 1996 förklarar Vilks platsen som en egen stat, Ladonien, som en protest mot domstolens beslut. Vilks menar att området som ett eget land inte kan kontrolleras av Sveriges myndigheter.

    Ladonien har flera bemärkelser som stämmer in på ett riktigt land: ett officiellt språk, latin (men andra språk accepteras också), en egen valuta, (örtug), en egen flagga (grön med ett grönt kors), och till och med en egen nationalsång. Riket är en konstitutionell monarki vars drottning heter Ywonne I Jarl och den nuvarande presidenten heter Fredrik Axwik. Ladoniens medborgare är nomader och bor alltså inte i själva landet men brukar komma och besöka konstverken när de får tid. Medborgarskap i Ladonien är gratis men om du vill bli adlig så kostar det 12 USD, och minister kan du bli för 100 kronor.

    För närvarande har landet över 14 000 medborgare. Namnet "Ladonien" är taget från draken Ladon i den grekiska mytologin där han vaktar ett träd med guldäpplen, vilket man även kan se på Ladoniens vapensköld som föreställer en drake tillsammans med ett hjärta och ett gyllene äpple. Landets motto är "omnia vincit amor" som betyder "kärleken övervinner allt".

    Ladonien har förklarat krig, bland annat mot Sverige, åtminstone tre gånger och klargjort sig själv som segrare alla gångerna, Ladonien har även en egen koloni i Norge.

    Trots att landet inte officiellt blivit erkänt som en egen stat än (då det inte uppfyller alla kriterier som gäller för ett eget land) har det ändå blivit ett populärt turistmål och årligen kommer över 30 000 besökare som vill titta på konstverken, eller kanske få en glimt av dess skapare, Lars Vilks. Lars Vilks (även känd som landets statssekreterare) sägs ha besökt landet över 5000 gånger, och då ofta för att reparera eller bygga vidare på Nimis.

    Landet har en egen hemsida som går att besöka på http://www.ladonia.net/.

   En tidig morgon vid fyratiden på Linden i Bergvik strejkade hissen. Detta hände i slutet av oktober och händelsen fick inga allvarliga konsekvenser, förutom att tidningsbudet råkade befinna sig i hissen vid tillfället och blev instängd. Personalen på Linden tillkallade hjälp som beräknade att kunna laga hissen om några timmar.        

Tidningsbudet uppmanades att roa sig med att läsa tidningen till dess.

   Lyckligtvis började hissen temporärt att fungera igen efter några minuter varvid dörrarna slogs upp. Tidningsbudet hann precis hindra hissdörrarna från att slå igen med sin arm och lyckades ta sig ut. Dörrarna slogs igen bakom honom och kvar blev morgonens tidningar.

   Problemet åtgärdades inte förrän på förmiddagen samma dag.

Som liten ville hon bli som Astrid Lindgren fast rita sina teckningar själv, men för närvarande är läraryrket mer lockande än konstnärslivet. Konstnären Karin Öst berättar om sitt jobb, både som Staffans nya bildlärare och som utbildad konstnär.

Efter att estetprogrammets bildlärare, Anna Karlsson, kommit in på en konstskola i Umeå så har skolan fått ett nytt tillskott till lärarkåren i form av Karin Öst som har fått ta över tjänsten så länge.

    På grund av en envis lunginflammation så har tyvärr Karin varit sjukskriven från skolan den senaste veckan, så det är med glädje jag äntligen kan slå mig ner och intervjua henne efter hennes lektion i formgivning.

    Karin Öst är 33 år, har man och två barn, och bor i Marmaverken/Marmaskogen. Förutom konstnär så berättar Karin att hon även har jobbat som illustratör och garderobiär på Grand Hotel, men det hon verkligen ville arbeta med har stått klart för henne redan som liten.

•-         Jag har alltid velat rita. Jag kommer ihåg att när jag var sådär 8 år så ville jag bli precis som Astrid Lindgren, fast rita mina egna bilder.

Karin berättar också att hon nu i efterhand har hon tänkt att det även skulle vara roligt att jobba som trädgårdsmästare eller kanske kock, men det är som sagt i efterhand.

    Vid frågan om vad hon tänker på eller har för tema när hon arbetar med nya konstföremål så svarar hon att hon aldrig bara griper saker ur luften.

•-         Jag kan bara måla sånt som går runt i huvudet på mig.

Hon brukar bland annat hämta inspiration från vardagen, som från när hon var mammaledig, eller när hon jobbade i Stockholm och hade hemlängtan.

    Men nu jobbar hon som Bildlärare på Staffangymnasiet, och trivs än så länge med det. Även om hon ibland tycker att de vuxna kan vara lite tröga och eleverna lite tvärtemot så tycker hon fortfarande att det är jätteroligt att jobba här

•-         Det lustiga är att jag först sökte som medialärare, men så blev det så här istället.

•-         Vad hoppas du på i framtiden då?

•-         Jag vet inte riktigt, jag jobbar ju bara det här året medan Anna är på konstskola. Vi får se, men jag skulle gärna vilja fortsätta vara lärare. Just nu tycker jag att det är roligare att vara lärare än konstnär.

//My Arvidsson

Med sin nya skiva Black Ice, gör AC/DC comeback efter åtta års uppehåll, och ger sig ut på sin turné som går under namnet "Black Ice world tour". Två exklusiva konserter anordnas i globen den 20:e och den 22 februari. Biljetterna till konserten på fredagen den 20 februari tog slut på otroliga 15 minuter, så en extra konsert blev insatt söndagen den 22 februari. Med bröderna Angus och Malcom Young i spetsen ger sig AC/DC ut på turnén som startar den 28 oktober i USA och som senare drar vidare mot Europa och tillslut landar i Sverige.


/Frida Söderberg

De 3 orden är bland det värsta jag vet, bara tanken på att behöva packa på sig 2-3 lager kläder varje gång man ska sticka ut näsan gör mig ilsken och irriterad. Den första snön för den här vintern föll på fredagsmorgonen om jag inte misstar mig och den kunde väl inte komma olägligare än till Halloweenhelgen då man ska dra ut på festligheter och ha allmänt trevligt. Nej, istället ska man gå till och från festen i ett ruggigt snöväder och frysa röven av sig i en krogkö som aldrig blir mindre. Det här med vintern är inte riktigt min grej. Men ska vi inte vara lyckliga vi som bor i Sverige då? Vi som har alla fyra årstiderna? Jo det kanske vi ska vara. Det är ju faktiskt en del av charmen att bo i Sverige, att man ska längta till sommaren när det är vinter och vise versa.

Men nej jag vill inte packa på mig lager av kläder, jag vill inte lägga om till vinterdäck på bilen, jag vill inte ens se skymten av snö eller is. Om jag hade fått bestämma hade höstmörkret varit perfekt från oktober till mars. Hösten är helt ok liksom våren och framförallt sommaren. Men vintern hade vi gärna kunna slopa helt.




/ Niklas Söderqvist

Trenden med att man inte får bli överviktig håller i sig. Att skönhet kommer inifrån gäller väl fortfarande, men nu finns andra anledningar att bli smal. Man blir sjuk och dör snabbare av fetma och det ska vara ett av de största problemen just nu. Det går många program om fetma på tv, och media får folk att bry sig mer än de borde. Men det är ju bara en trend, ingen förstår det. Alla tror att det är på allvar. Enda anledningen att det handlar så mycket om fetma är för att media tjänar pengar på att lura folk.

Fetma borde inte anses vara ett problem. "Du är vad du äter" borde vara "Du blir vad du röker". Man borde inte göra tv om folks problem överhuvudtaget men droger är nog ändå ett större problem än fetma. Hur skulle det se ut om det handlade om cancer lika mycket som om fetma? Hade man inte varit fet hade man varit ful, dum, psykiskt sjuk, ekonomiskt misslyckad, arbetslös eller olycklig av någon annan anledning. Man kan vara lycklig fast man är tjock. Man är olycklig fast man är smal. Media skäms inte över att göra tv om folks problem. Det behövs inget tv-program som "Du är vad du äter" för att göra dig smal. Vill du bli smal kan du själv söka hjälp och tv är till för att underhålla, tv hade kunnat komma på något bättre underhållningsprogram än "Du är vad du äter".

Insidan skapar utsidan, och om utsidan inte passar mig så passar den någon annan. Vad är fulhet? Om någon tycker en tjej är ful så tycker någon att hon är snygg. Och elaka människor blir fula medan snälla människor blir snygga. Man blir självklart snygg om man är känd också. Många kändisar var kallade fula innan de blev kända och de skulle fortfarande vara fula om inte media bestämde att de var snygga. Jag kan rabbla upp namn men det skulle räknas som "personpåhopp", och ni kan ju själva se hur modellerna ser ut. Tro inte att modellerna hade varit smala om det inte var för att de lade ner så mycket tid på det. Det är deras fokus. Om du ska lyckas lägga ner lika mycket energi och tid som de gör har du inte tid till annat. Det media gör är att kränka överviktiga människor. De får inte mig att må bra heller, trots att jag är smal.

Marcus Olsson

Grungerocken som var stor på 90-talet med band som Alice In Chains, Nirvana, Soundgarden, Stone Temple Pilots och Pearl Jam, måste ju ha en början. Hur lät grungen innan den slog igenom och vilka undergroundband lyssnade man på innan Nirvana slog igenom? Här får du lite skivtips på grungeband som fanns innan alla ovanstående.

Bandet Mother Love Bone gjorde i slutet av 80-talet skivorna "Shine" och "Apple". På skivan "Mother Love Bone" som också kallas "Stardog Champion" finns alla låtar från "Shine" och "Apple". På skivan "Apple" finns låtarna "Stardog Champion" och "This is Shangrila" som är enormt bra, adrenalinkicken är stor men det låter mer 80-talsglam än grunge. Sångrösten är oerhört perfekt och på den tyngre låten "Stardog Champion" medverkar en barnkör som får det att låta fantastiskt. Annars måste jag säga att skivan "Mother Love Bone" är alltför dyr och dålig. Men man får ju två skivor i en.

När sångaren Andrew Wood i bandet Mother Love Bone dog satte hans kompisar, i band som Pearl Jam och Soundgarden, ihop ett band till hans ära, bandet hette Temple of the dog och de lät spela in en skiva med samma namn. Skivan är dålig, men låten "Say hello to heaven" är mycket bra i refrängen tack vare sångaren Chris Cornells melodiska röst. Det är en lugn och melodisk skiva, mer akustisk, alltså raka motsatsen till den mer skräniga, skrikiga, röjiga grunge-rocken.

Bandet kallat Mudhoney har gjort många bra skivor. Ett av de albumen kallas just "Mudhoney". Jag tycker soundet påminner om bandet Green River och Nirvanas album "Bleach". Smutsigt och skränigt låter det. När man föreställer sig ett gäng ungdomar som sitter på ett ostädat rum och slappar, eller tvärt om, har en jättefest i vardagsrummet medan föräldrarna är borta, då hör den här musiken till.

När jag lyssnade på skivan "Dry as a bone/Rehab Doll", som gjordes av bandet Green River kom jag att tänka på Mudhoney. Albumet är dyrt men gillar man grunge så gillar man det här. Det låter skränigt och ovårdat, med en skrikig sångröst. "Dry as a bone" var från början en EP, och "Rehab doll" var en LP. Men man satte helt enkelt ihop allt till en enda skiva.

Att det är en sådan enorm skillnad på alla band från 80-talets Seattle, trots att de gemensamt kallas grunge, kan man förundras över. Soundgardens första skivor låter inte alls som de senare, och Pearl Jam låter inte alls som Nirvana.

Marcus Olsson

Hur långt tillbaka sträcker sig hårdrocken? 50-talet gav världen rock`n`roll. Elvis Presley chockade och upprörde, och för ett kristet Amerika passade musiken inte in. Resten av världen hade lika svårt att acceptera den alltför svängiga musiken, som fortfarande chockerar och upprör.

 Popbandet The Beatles chockade också ett decennium senare. Man kan tycka att Beatles inte var något för gamla tanter att bli rädda för. De hade ju kostym och log alltid under sina framträdanden. Om man ska jämföra musikgrupper så fanns det inget oanständigt hos de fyra Beatlarna, till skillnad från alla hippies och rockare som Jimi Hendrix, The Who och Rolling Stones. Ungefär åren 1966-70 var ganska intressanta. Hippiekulturen blommade, samtidigt som Jimi Hendrix brände sin gitarr och juckade med förstärkaren. The Who slog sönder sina instrument efter konsertens slut och Rolling Stones, ja de avslutade sin show som de började den, med en flaska Jack Daniels i handen. Droger och alkohol var vanligt och det hänger väl med mer eller mindre i branschen än idag.

Hårdrocken formas

1969 gav världen inte bara Woodstock-festivalen, för hippierocken hade satt sina spår och övergick till hårdrock. Popbandet Deep Purple blev hårdare, ett band kallat Led Zeppelin släppte sin första skiva och bluesjazzrockbandet Earth bytte namn till Black Sabbath och fick skivkontrakt 1970. Skivan lät mörk, riktigt mörk och skivan döptes liksom bandet till Black Sabbath. Många menar att det var världens första hårdrocksskiva. Trots att medlemmarna i bandet var uppväxta i hippiegenerationen kan man inte höra något som tyder på detta. Eftersom de var fattiga arbetare från Birmingham var det kanske det som skapade deras mörkare sound istället för att låta som ännu ett hippieband. Något som fick bandet att låta mörkt var att gitarristen, Tony Iommi, gjorde illa fingrarna i en arbetsolycka och var därför tvungen att stämma ner gitarren så att strängarna inte var så hårt spända. Eftersom strängarna blev lösare blev ljudet mörkare.

Hårdrocken är född

Led Zeppelin 1969 var egentligen lite gladare än Black Sabbath 1970. Och nu var det fler band som blev hårda, gamla band och nya. 1974 kom KISS och Judas Priest ut med sina första skivor som tog rocken ett steg längre. Med smink, nitar, läder och hård musik var nu hårdrocken skapad som den är idag. Dock kom den självklart att fortsätta utvecklas, bli till fler genrer, chockera mera och bli ännu hårdare.

Punken-Hårdrockens rivaler

Punken kom 1977 med Sex pistols och Ramones. Två andra band som är viktiga inom punken är Misfits och Exploited. Idén med punk var att man skulle spela enkelt och hålla enkla konserter. Medan hårdrockarna spelade på arenor, spelade punkarna på klubbar. Låtarna var snabba och korta och man spelade inte gitarrsolon i tjugo minuter som alla rockare. Punken gick tillbaka lite till 50-talet. Utseendet för en typisk punkare var trasiga kläder och kort hår eller tuppkam. Man skulle se odräglig ut och gärna bete sig likadant. Denne genre blev väldigt populär och det började gå sämre för hårdrocken som var punkens rivaler.

Glam vs Trash

Sleaze-rock som Guns`n`Roses och den så kallade glamrocken tog fart i början av 80-talet i framförallt Los Angeles. Band som Motley Crue och Poison sminkade sig som tjejer och fönade håret, det var något som de arga hårdrockarna i Metallica verkligen hatade. Genom att inte ha något smink eller glammiga kläder stod de utanför allt som hade med 80-talets glam i L.A. att göra. Och med influenser från engelska band som Iron Maiden, Judas Priest, Motörhead, Venom och diverse punkband som t.ex. Misfits, kom Metallica att ta ett steg längre. Genom att spela snabbt och ha många tempoändringar blev de klassade som skaparna av genren "Thrash Metal". Efter att Dave Mustaine fått sparken i Metallica skapade han Megadeth, som tillsammans med Slayer och Anthrax också är giganter inom denna genre. Death Metal-genren blev också populär efter Thrashen. I Death Metal spelade man ännu snabbare och i stället för att sjunga så skrek man brutalt och "growlade". Ett exempel på  ett tidigt Death Metalband är Morbid Angel. Senare kom extremare Death Metal band som Deicide, Cannibal Corpse, Cryptopsy och svenska band som Entombed och Meshuggah. Den ännu snabbare och extremare Grindcore-stilen blev framplockad av bandet Napalm Death. Den är lik Death Metal, men man spelar minst lika snabbt och skriker råare. Rap-rock och Rapmetal blev populärt när Anthrax spelade låten "Bring the noise" med hiphop-gruppen Public Enemy, och Faith No More slog igenom med albumet "Real thing" som innehöll låten "Epic". Grupperna började bli mer alternativa, och man behövde inte nödvändigtvis vara hårdast.

Glam vs Grunge

Glam Metal regerade hela 80-talet och början av 90-talet. Man kunde anta att alla älskade Bon Jovi och Warrant. Men liksom thrashen var en motpol till glam kom nu en annan motpol, som hade tydliga likheter med punken. Det kallades Grunge eller Seattle Sound. Mudhoney, Mother Love Bone och Green River var band i Seattle, aktiva under 80-talet. Dess medlemmar skulle snart bilda grunge-band som Soundgarden, Alice In Chains och Pearl Jam och ta världen med storm. Men det största, absolut populäraste grunge-bandet var Nirvana, med Kurt Cobain som frontman.

1996-idag

1996 gav oss en ny skräckrockare vid namn Marilyn Manson. Nu-metal genren har kommit till liksom mycket bra och populära band som Korn, Limp Bizkit, System Of A Down, P.O.D. och Slipknot. Förutom Nu-metal har även andra nya band och rockgenrer kommit till, som t.ex. Linking Park, Good Charlotte, HIM, In flames och Deftones. Sleaze/glamrocken har fått nya band, Crashdiet, Vains of Jenna, Forty licks och The Darkness. Fortfarande är de äldre banden populära och en del är till och med mer populära nu än förut. Själva hårdrocken verkar ha blivit större. Metallica och Iron Maiden är bara två band som många gillar, och det skapas ständigt nya grupper, en del med en ny metal-stil och en del försöker vara som på de gamla dagarna, innan de ens var födda.

Nagellack

Nagellack är ett måste för den som vill sticka ut! Nagellacket kom till Sverige under 1930-talet. Då det bara fanns i färgen röd. Nu finns det olika nagellack i ungefär 100 olika nyanser det finns till och med nagellack med glitter och med stjärnor i. Men jag tycker att om man

verkligen vill synas ska man använda ett så utstickande färg på nagellacken som möjligt.

En det nagellack är gjorda på formadehyld, de är oftast dyra men sitter kvar länge på naglarna. Men formadehyld är ett giftigt ämne som du ska undvika, man kan få utslag och i värsta fall slutar naglarna att växa. De vanligaste nagellacken är gjorda på cellulosanitrat och kan tvättas bort med vanligt lösningsmedel eller aceton. Då tar man en bomullstuss med lösningsmedlet på och duttar på naglarna.

Depend är det vanligaste märket inom nagelvård. De säljer både nagellackremover, lösningsmedel, lösnaglar, speciella kitt för nagelvård och mera än femtio nagellack i olika färger. Jag tycker att Depend är ett jättebra nagellack, lätt att ta på och lätt att ta av, och sen sitter det kvar länge.

Jag tycker att nagellack är superbra, man kan alltid få till det där lilla extra med hjälp av nagellacket. Många vågar inte prova på de spännande färgerna men det är ju så enkelt att ta bort, så våga prova! Nagellack behövs som en färgklick i vintermörkret som kommer.


Hanna Färnstrand

Lars Winnerbäck

Lars Mattias Winnerbäck föddes den 19oktober 1975 i Linköping, Han var tio år gammal när han började spela gitarr på en kommunal musikskola i Vidingsjö.  Men Lars tröttnade snabbt på att spela på musikskolan och startade ett punkrockband med kompisarna Tomas Öhman, Anders Johansson och Steffan. Deras band hette Snoddas. Lars spelade gitarr och sjöng med Staffan som var sångaren i bandet.

Lars har fått priser för bästa grammisen, en rockbjörn, årets liveartist, årets låt och årets manliga artist. Han har släppt arton singlar och femton album, det nyaste albumet heter Bränt Krut vol.3 och släpptes 2008.

Lars har turnerat Sverige runt med Lisa Ekdahl och de gjorde ett album som hette Olyckssyster som släpptes i september 2004. Han turnerar nu tillsammans med Miss Li som har gjort låtar med Lars. Miss Li har släppt tre album och tre singlar och hon håller på att släppa ett samlingsalbum.

Hans senaste skiva Bränt Krut Vol.3 innehåller elva stycken låtar som är inspelade live under olika konserter under sommaren 2008. Skivan såldes enbart i Helsingborgsbutiken We Love Musik och på Internet.

     Bränt Krut Vol.3

1. Farväl Jupiter
2. Jag har väntat på ett regn
3. Stockholms Kyss
4. Om du lämnade mig nu                                                                  
5. En tätort på en slätt
6. Och det blåser genom hallen
7. Elegi
8. Hugger i sten
9. Kom ihåg mig
10. Ingen soldat
11. Elden

Lars kommer in på scenen i ett par slitna jeans och en halvdaskig skjorta och håret ska vi inte prata om; har du verkligen kammat dig i dag? Men när han börjar spela på sin gitarr spelar ingenting någon roll. Han är den han är, han klär inte upp sig, han är bara sig själv. Och han sjunger och spelar gitarr som en gud!

Jag tror att folk gillar honom för den han är, han bara lallar omkring.

Hanna Färnstrand

Notiser


Bloggandet i Sverige har ökat

Blogg man skriver dagbok på Internet så andra kan gå in och kolla vad man har skrivigt.

Allt flera ungdomar har börjat blogga på Internet,

bloggandet i Sverige har ökat enormt dem sista två åren.

Bloggandet har blivigt så stort att många unga människor till och med känar pengar på bloggandet. Och det blir allt vanligare att man struntar i skolan och sitter hemma framför daton och knäpper kort och bloggar.

Svarta änkan i Sverige.

Nu har den fruktade spindeln hittat till Sverige.

Naturhistoriska riksmuseet har fått in tio exemplar av Svarta änkan

Bara i år. Det finns en hypotes att svarta änkan har kommit till Sverige genom olika transporter från andar länder. Hur ska det sluta?



Hanna Färnstrand