Here lies an atheist...

Någonstans på en amerikansk kyrkogård kan man bland alla "R.I.P" och "we will miss you" och andra trevliga små texter man skriver på en anhörigs gravsten för att få den att verka mer personlig, hitta en sten med en lite annorlunda ristning. "Here lies an atheist, all dressed up but no place to go". En text som garanterat gör så att du får uppmärksamma ögonen på dig till och med efter döden. Nu är jag dock inte säker på om den här graven verkligen finns, eller om det bara är en rolig historia som har vandrat runt, eller om det kanske faktiskt existerar massvis med gravar med den texten bara för att man tycker att den är skojig, och den döde råkar ha ett extremt sinne för humor. Det är ju lätt en text som man skrattar åt vid första anblicken, den har ju en rolig poäng och så. Men när man skrattat färdigt åt den så blir man plötsligt något eftertänksam istället. En ateist tror ju inte på någon gud, så... (i brist på att kunna uttrycka mig intelligentare)Vart tar de vägen när de dör?


Det är en knepig grej det där med religion egentligen... Det verkar ju finnas hur många som helst. Jag kan för min del inte förstå hur någon kan vara så övertygad om att just dennes religion är den rätta när det finns tusentals andra människor som är lika övertygade om att det är deras religion som är den sanna. Ska man tro på att det finns en allsmäktig gud som har skapat allt och att man kommer till himlen när man dör? Eller att man föds om och om igen som ett evigt kretslopp? Eller att man simpelt slutar existera punkt slut? Och vad har man för anledning till att välja just den religionen istället för någon annan? Typ, varför känner man att kristendomen är den rätta tron och inte hinduismen?


Många frågor men få svar, som det alltid brukar vara, men så blir det ju gärna när man försöker förstå sig på religion (och därför anledningen till att jag i vanliga fall undviker att uttrycka mig inom ämnet). Av någon anledning verkar det som om människan alltid har haft ett behov av att tro på något, särskilt allsmäktiga gudar har varit populära inom alla sorters kulturer.


Själv är jag lite skeptisk till sådana här saker, inte riktigt så mycket att jag vill kalla mig för en sann ateist, men snarare en slags gnällig tvivlare som varken vågar säga ja eller nej till gudar och andra övertygelser. Så för mig är det absolut omöjligt att kunna tro så helhjärtat på någonting som inte ens går att bevisa, eller ge en sund logisk förklaring till. Fast trots det så kan jag ändå inte riktigt kasta ämnet i en soptunna och föraktfullt kalla det för skräp. Hur fantastiskt det än låter med att det skulle finnas en "Gud" som bevakar varje steg vi tar så kan det ju fortfarande hända att det är sant... Man kan ju aldrig vara riktigt hundra procent säker på något menar jag.



//My/


julkalendrar

Julen kommer!

   

    Någonting som jag tycker hör julen till är årets Julkalender. Jag har gjort det till en tradition att titta på den varje år och följa den slaviskt ända fram till den 24 december då jag ger den ett betyg och sedan diskuterar med vem som helst som vill lyssna (eller för all del inte vill) om vad som var bra och dåligt med den. Men nu på senare år så har jag inte riktigt kunna följa den lika energiskt som förr. Det är inte för att jag inte har tid att se på den, Nej, problemet är att det nu på sistone inte har varit mycket till julkalender att titta på! Jag vet inte vad det är för fel på folk nu förtiden, de senaste julkalendrarna har varit av skamligt dålig kvalité, antingen är det en konstig handling, bristfälligt skådespeleri, eller total frånvaro av julstämning! Det känns som om julkalendrarna har ändrat färg, från guldglittrigt mysigt röd till en form av bedrövlig grön/vit färg som man ser på sjukhus ibland.

    Om jag skulle rada upp varje julkalender från 1996 till 2007 och se vad jag kommer ihåg från dem så kanske jag kan ta reda på när de började tappa i kvalité?


Mysteriet på Greveholm: Jag är inte ensam om att tycka att det är den bästa julkalendern som har gjorts! Bra skådisar, härliga miljöer, originell handling och framför allt otroligt spännande! Fastän den kunde ha haft lite mer julstämning så hör den absolut till eliten av alla julkalendrar!


Pelle Svanslös: Baserad på redan existerande böcker så handlingen var inte särskilt ny, men den hade en skön stämning, gullig handling och är förmodligen en av Sveriges mest påkostade julkalendrar. Inte bara på grund av de mekaniska svansarna och miljöerna, utan också för den elit av skådespelare som ställde upp i rollerna.

  

När karusellerna sover: Mycket julstämning, dugliga skådisar och en annorlunda handling. Jag kommer ihåg att jag ibland blev trött på att de sjöng så mycket (när jag var liten), men nu i efterhand så tycker jag att det hörde till stämningen och det hade inte varit samma sak utan låtarna. Den har förstås blivit anklagad för smygreklam då den utspelar sig på Liseberg, men om det blir så här bra julkalendrar tycker jag att det är en världslig sak.

  

Julens hjältar: Här var det också mycket sång och dans, men julstämningen fanns där hela tiden. Kalenderns hade en ganska söt handling, många kända skådespelare, var rolig, och utspelar sig dessutom i en "miniatyrvärld" där huvudrollsinnehavarna kan sitta på tändsticksaskar eller trådrullar, vilket alltid är lika roligt att titta på när man är barn.

  

Ronny och Julia: En intressant tolkning av Shakespeares "Romeo och Julia", fast med två barn som inte får leka med varandra istället. Bra skådisar (trots att det inte var så många man kände igen) och en trevlig julstämning. Handlingen var söt och karaktärerna roliga.


Kaspar i Nudådalen: Den här kalendern fick på pisken av tidningarna för att barnen låtsades vara sjuka för att slippa skolan, samt svor, vilket Per Oscarsson också gjorde i riklig mån. Jag skulle vilja reducera det till att bara ett av barnen svor och att det inte var någon som lät sig luras av deras falska hostningar. Men jag erkänner att det var en annorlunda kalender som jag inte genast föll för men som visade sig vara riktigt underhållande att titta på. Den hade julstämning, bra skådisar och en intressant handling, vilket jag tycker är tillräckligt för att få betyget godkänt.

  

Dieselråttor och sjömansmöss: Originell handling, men på grund av frånvaron av julstämning tycker jag att den skulle ha gjort sig bättre som en vanlig tv-serie för barn istället för en julkalender. Dock var det roligt med en miniatyrvärld igen, vilket åtminstone ger den ett godkänt (enligt mig).


Håkan Bråkan: ... Här har vi julkalendrarnas Hitler. Som en mjölbagge dök den upp 2003 för att sprida förstörelse. Vore julkalendrarna en Paradisask så skulle det här vara den där äckliga pralinen som ingen vill ha. Den här kalendern fick också negativa skriverier i tidningarna, bl.a. för att barnen tog sina lärare på brösten. Den som skrev manuset hade nog något väldigt pedagogiskt i åtanke när han skrev den scenen. Som gammal "Sune-läsare" så avskydde jag den här julkalendern. I böckerna var Håkan en äcklig, snuskig och bråkig lillebrorsa till den snälla Sune. I den här handlingen är det snarare Sune som fått Håkans gamla roll, medan Håkan själv har blivit en naiv missförstådd pojke med fantasi och superhjälteambitioner som gillar att kolla på "Det sjunde inseglet". Pappa Rudolf som tidigare varit en komiskt klumpig karaktär har nu blivit en sorglig typ som det inte är ett dugg roligt att skratta åt. Och javisst ja, mamma Karin ligger instängd på ett mentalsjukhus och hålls kvar av en något störd psykiatriker som är kär i henne. Färgerna i filmen är blå-grön-grå och får mig att må illa när jag tänker tillbaka på den. Jag ska köpa DVD:n och bränna den bakom huset, där jag ska gräva ner den i en hög av dynga.


Höjdarna: den här gången verkade nästan SVT skämmas lite för att ha godkänt en sådan styggelse till julkalender förra året, så denna gång tänkte de minsann inte ge tidningarna något de kunde klanka ner på! Resultatet blev en julkalender som uppenbarligen riktade sig till barn mellan 2 och 6 år. Jag skojar inte. Först när jag fick höra att det skulle vara dockor istället för människor i årets julkalender så blev jag lite besviken, men tänkte att den omöjligen kunde vara värre än förra året. Tja... det beror nog på hur man ser den. Den var i alla fall tråkigare. Jag har alltid haft det intrycket att julkalendrar var riktade till barn mellan 5 och 11 år. Ett tips regissören: Barn som börjat skolan tycker inte att det är kul att gissa vad Luleå har i sin frys.


En Decemberdröm: Den tredje julkalendern i rad som hamnar på min hatlista. Den här kalendern såg väldigt bra ut på papper. En ensam pojke, som enligt mig spelades av en inte alltför duktig skådespelare, som hamnar i koma och kommer till en slags drömvärld. Men i verkligheten så var handlingen alldeles för komplicerad. En massa virrvarr om en mamma med kraxig röst, en knepig rik familj, tröstare, andra världar, Robert Gustavsson med glassfrisyr med mera. Det här är den enda julkalendern (borträknat "Höjdarna" som jag inte klassar som en julkalender) jag slutade titta på före den 20: e december. Den var så knepigt/knarkad/konstig att jag inte kunde förmå mig att fortsätta följa den.


Lasse-Majas detektivbyrå: Den första julkalendern sen 2002 som började gå i rätt riktning. Men ändå inte... Lasse-Majas detektivbyrå bygger, liksom Pelle Svanslös julkalender, på redan existerande böcker. I Pelles fall gjorde det ingenting. Det var en så pass egen prägling på historierna och annorlunda tolkning (på ett bra sätt, inte som Håkan Bråkan) att den ändå blev intressant att titta på. Men problemet med Lasse-Maja är att det är detektivhistorier. Och själva vitsen med detektivhistorier är att man inte ska ha en aning om vem boven är. Handlingen kretsar ju kring fallet, så då blir det tråkigt om man redan känner till svaret. I och för sig är det en egen handling på sidan om, men det räcker inte. Jag har inte läst Lasse-Majaböckerna, men handlingen tilltalade mig ändå inte. Miljöerna är återigen grå-grön-blåa och stämningen är inte mycket att hänga i julgran. Och ja, med det menar jag att julstämningen är för låg.


En riktig jul: Det här är lite som Karlsson på taket. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Men eftersom jag tycker att Karlsson är en dryg och elak karaktär, så tycker jag att Nissan i den här julkalendern är en dryg och elak karaktär. Kort sagt så handlar den om en bitter och sur flicka som vill fira jul med bara sin mamma, och inte med sin mammas kärleksintresse och hans son. Den sura ungen har ingen anledning alls att hata dem, hon bara gör det. Och så når hennes tjuriga önskning tomten som beordrar ut sin lataste och odugligaste nissa på jobbet, eftersom hon ändå inte gör någon nytta på Nordpolen. Och som jag sagt tidigare så är Nissan störande. Det finns vissa glimtar av guldkorn i julkalendern, men dem missar jag i det där förbaskade blå-grön-gråa ljuset igen. Jag vet inte riktigt, men det verkar som om de har förlagt det där ljusa fina ljuset någonstans sen de filmade Kaspar i Nudådalen.


Hoppas på att årets julkalender håller en högre standard. Den lät lovande när jag läste om den i tidningen, så vem vet.

    God jul på er i alla fall! (21 dagar och 15 timmar kvar!)


//My/


Ladonien, Sveriges sydliga låtsasland

  

Trodde du att Sveriges grannländer bara var Norge, Danmark och Finnland? Då hade du fel, i alla fall enligt Lars Vilks, skaparen av landet "Ladonien" på halvön Kullen i Skåne.

  

    1980 påbörjade konstnären Lars Vilks en skulptur på Kullaberg som han gjorde av trä och drivved. Skulpturen skulle så småningom komma att kallas för "Nimis" (latin för "övermått"). När skulpturen upptäcktes efter två år kontaktades myndigheterna och en juridisk process tog sin början då man menade att Nimis var en otillåten byggnad som måste bort.

    1986 blev Lars Vilks dömd till 25 dagsböter á 40 kronor (som han senare sålde som ett konstverk). Dock stoppade det inte konstnären från att påbörja ett andra konstverk, Arx (latin för "fästning"), som till största delen var gjord av sten och cement. Detta ledde till ytterligare en rättsprocess, där Vilks skulle bli skyldig att betala 10 000 kronor för den olovliga byggnaden. Den andra juni 1996 förklarar Vilks platsen som en egen stat, Ladonien, som en protest mot domstolens beslut. Vilks menar att området som ett eget land inte kan kontrolleras av Sveriges myndigheter.

    Ladonien har flera bemärkelser som stämmer in på ett riktigt land: ett officiellt språk, latin (men andra språk accepteras också), en egen valuta, (örtug), en egen flagga (grön med ett grönt kors), och till och med en egen nationalsång. Riket är en konstitutionell monarki vars drottning heter Ywonne I Jarl och den nuvarande presidenten heter Fredrik Axwik. Ladoniens medborgare är nomader och bor alltså inte i själva landet men brukar komma och besöka konstverken när de får tid. Medborgarskap i Ladonien är gratis men om du vill bli adlig så kostar det 12 USD, och minister kan du bli för 100 kronor.

   

    För närvarande har landet över 14 000 medborgare. Namnet "Ladonien" är taget från draken Ladon i den grekiska mytologin där han vaktar ett träd med guldäpplen, vilket man även kan se på Ladoniens vapensköld som föreställer en drake tillsammans med ett hjärta och ett gyllene äpple. Landets motto är "omnia vincit amor" som betyder "kärleken övervinner allt".

    Ladonien har förklarat krig, bland annat mot Sverige, åtminstone tre gånger och klargjort sig själv som segrare alla gångerna, Ladonien har även en egen koloni i Norge.

    Trots att landet inte officiellt blivit erkänt som en egen stat än (då det inte uppfyller alla kriterier som gäller för ett eget land) har det ändå blivit ett populärt turistmål och årligen kommer över 30 000 besökare som vill titta på konstverken, eller kanske få en glimt av dess skapare, Lars Vilks. Lars Vilks (även känd som landets statssekreterare) sägs ha besökt landet över 5000 gånger, och då ofta för att reparera eller bygga vidare på Nimis.

    Landet har en egen hemsida som går att besöka på http://www.ladonia.net/.


Karin Öst, konstnär och bildlärare

Som liten ville hon bli som Astrid Lindgren fast rita sina teckningar själv, men för närvarande är läraryrket mer lockande än konstnärslivet. Konstnären Karin Öst berättar om sitt jobb, både som Staffans nya bildlärare och som utbildad konstnär.

  

Efter att estetprogrammets bildlärare, Anna Karlsson, kommit in på en konstskola i Umeå så har skolan fått ett nytt tillskott till lärarkåren i form av Karin Öst som har fått ta över tjänsten så länge.

    På grund av en envis lunginflammation så har tyvärr Karin varit sjukskriven från skolan den senaste veckan, så det är med glädje jag äntligen kan slå mig ner och intervjua henne efter hennes lektion i formgivning.

    Karin Öst är 33 år, har man och två barn, och bor i Marmaverken/Marmaskogen. Förutom konstnär så berättar Karin att hon även har jobbat som illustratör och garderobiär på Grand Hotel, men det hon verkligen ville arbeta med har stått klart för henne redan som liten.

•-         Jag har alltid velat rita. Jag kommer ihåg att när jag var sådär 8 år så ville jag bli precis som Astrid Lindgren, fast rita mina egna bilder.


Karin berättar också att hon nu i efterhand har hon tänkt att det även skulle vara roligt att jobba som trädgårdsmästare eller kanske kock, men det är som sagt i efterhand.

    Vid frågan om vad hon tänker på eller har för tema när hon arbetar med nya konstföremål så svarar hon att hon aldrig bara griper saker ur luften.

•-         Jag kan bara måla sånt som går runt i huvudet på mig.


Hon brukar bland annat hämta inspiration från vardagen, som från när hon var mammaledig, eller när hon jobbade i Stockholm och hade hemlängtan.

    Men nu jobbar hon som Bildlärare på Staffangymnasiet, och trivs än så länge med det. Även om hon ibland tycker att de vuxna kan vara lite tröga och eleverna lite tvärtemot så tycker hon fortfarande att det är jätteroligt att jobba här

•-         Det lustiga är att jag först sökte som medialärare, men så blev det så här istället.


•-         Vad hoppas du på i framtiden då?

•-         Jag vet inte riktigt, jag jobbar ju bara det här året medan Anna är på konstskola. Vi får se, men jag skulle gärna vilja fortsätta vara lärare. Just nu tycker jag att det är roligare att vara lärare än konstnär.



//My Arvidsson


Recension av "I stort sett menlös"

I stort sett menlös



Av de fem böckerna som tillhör "Liftarens guide till galaxen" är "I stort sett menlös" den allra sista boken i serien. Boken är så klart skriven av den brittiske sciencefiction- författaren Douglas Adams, som även hjälpte till med filmatiseringen av böckerna, tills han dog av en hjärtattack år 2001.

    Liksom de övriga böckerna i serien saknas det en specifik handling och karaktärerna har sällan något särskilt mål i berättelsen, förutom att försöka överleva och få lite rätsida på sin egen lilla bit av universum. Men den här boken verkar framförallt kretsa kring andra dimensioner, tidsresor, och de oönskade bieffekterna av allt detta.
    Efter att jorden förintades och sedan återinstallerades med ett back-up system, så har Arthur lyckats komma ifrån sin hemplanet ännu en gång, genom att råka hamna i en annan dimension där Jorden aldrig existerat. Medan han försöker slå sig till ro på den ena planeten efter den andra så försöker hans gamla kompis Ford Prefect att gå tillbaka till sitt gamla liv på "liftarens guide till galaxen" redaktionen, men märker snart att saker och ting har förändrats där, och inte till det bättre.

    Som alltid får vi följa Arthur på hans resa genom universum och alla problem och nesligheter han råkar ut för på vägen. På hela taget är det väldigt likt scenariot i de tidigare böckerna, bara lite annorlunda. En stor förändring är ju förstås att Arthur i den här boken visar sig ha en dotter med sin väninna Trilian. Dock var han högst omedveten om detta (!) tills ungefär två tredjedelar av boken redan passerat, men han försöker ändå göra det bästa av situationen och har gett sig tusan på att han ska vara en bra fadersfigur (trots att flickan i sig har både elaka och sluga tendenser för sig).


Precis som sina föregångare inriktar sig den här boken mest på satir och humor, vilket inte lämnar mycket till läsaren att analysera, varför jag rekommenderar att inte välja den som en bok att läsa på svenskan i skolan... Men däremot så har den en sådan härlig ironisk humor och så fantasifulla händelser att jag tycker att den är värd att läsa i alla fall. Det enda som jag är lite missnöjd med är slutet, som jag tycker kunde ha blivit mycket bättre med tanke på att det var den sista boken i serien. I en intervju erkänner Douglas Adams faktiskt själv att han inte var helt nöjd med boken, och att han egentligen hade tänkt sig slutet annorlunda, men bestämde sig på grund av personliga problem att behålla det som det var. Dock finns det idéer på att han har övervägt att göra en uppföljare, men inte hann tänka igenom saken ordentligt innan han dog.

    Låt dock inte slutet på den sista boken avskräcka er från att läsa resten av den här serien, den är fortfarande grymt kul och definitivt värd att läsa. Den har ju inte blivit utsedd till en kultklassiker utan anledning, eller?


Om sommarlovet...

Man blir alltid lika förvånad. Efter nära två månaders sommarlov så befinner man sig plötsligt bara en dag från skolan och man tänker: Hur fanken ska jag kunna vänja mig vid att stiga upp tidigt på mornarna igen och att jobba till klockan fyra varje dag? Men likväl förbannat så står du där ändå, utanför klassrummet klockan 9;24 en kylig sensommarmorgon och det känns som om du inte ens har haft något sommarlov... De där veckorna då man kunde sova till eftermiddagen eller ligga och dega på stranden känns som en sådan där knepig dröm man får ibland, som man inte minns alla detaljer från men som liksom ändå skvalpar omkring i huvudet på dig för resten av dagen och vägrar att lämna dig ifred! Fast det kanske bara är jag som känner så...?

    Nåja, det som stör mig mer än det (jag har visst en tendens att störa mig på saker, men detta har jag fått veta av en säker källa att jag dock inte är ensam om, för en gång skull) är att skolan börjar på en torsdag. En torsdag. Inte på MÅNdagen veckan efter, som på alla andra skolor i länet, utan på TORSdagen två dagar före helgen, Strömmingslekens helg för att vara exakt. VARFÖR? Vad var det som var så viktigt att alla Söderhamns elever måste släpas upp ur sina sängar på torsdagen, och som absolut inte kunde vänta tills måndagen? De teorier jag har hört svävar lite från att vi faktiskt fick sommarlov lite tidigare, någon slags konstig kompensation för vårt jullov, att Skolverket försöker hämnas, etc.... Detta är första gången på 44 år som Strömmingsleken börjar efter skolan, vilket betyder att skolan inte bara missunnat sina elever en sista vecka med sommarlov, utan även har förstört en tradition som funnits i över fyra decennier! Skandal! Jag hoppas verkligen ni är nöjda däruppe! För det är inte varje dag som man får chansen att krossa en tradition som funnits i nästan 50 år...

    Mitt sommarlov var lite som det brukar vara, förutom att jag för första gången efter två års intensivt sökande och gruffande fick ett sommarjobb. En liten näpen plats på Stadsbiblioteket 9-16 på vardagarna. Ett jättetrevligt litet jobb som jag kände mig ofantligt nöjd över, tills jag fick reda på att min syrra tjänade dubbelt så mycket som jag på sitt jobb... Nåja, jag hade i och för sig något lättare uppgifter också, och kortare arbetsdagar, så jag antar att jag hade det lite trivsammare på mitt arbete istället. Just det, tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt...

    Tyvärr så hade jag lyckats på något outgrundligt sätt välja mina arbetsveckor exakt så att jag skulle missa de allra soligaste sommardagarna, så det blev inget vidare badande för min del (men jag tjänade i alla fall en massa pengar istället, hä hä hä)... Men när jag väl fick chansen så drog jag till Tjitjärn! En jättefin badplats med bryggor, klart vatten som aldrig är angripet av alger, omklädningsrum, och gräs istället för sandstrand. Hur mysigt som helst. Och det tycker minsann humlorna också... Nackdelen med gräs är ju att det... Typ... Växer saker på det, i Tjitjärns fall; klöver. Massor av klöver, små vita bollar av klöverblommor överallt, och på var tredje blomma så sitter det en liten humla och gör vad humlor gör mest. Man kommer lätt och tänka på ett minfält när man försöker att ta sig ner till vattnet utan att trampa på något av de små kräken.

    Men så var sommaren plötsligt över, igen. Så då får man hitta på något annat att gå och längta efter istället. Och eftersom det bara är 119 dagar och 14 timmar kvar till julafton kan man väl lika gärna börja köpa julklappar (biligt och bra nu i augusti vet ni) och kanske öva in några julsånger för att fördriva tiden. Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar än till påska...!


God jul på er. Önskar My


My Arvidsson


RSS 2.0