journalisterna

Hösten är deprimerande. Oktober och november är gråa och regniga, sommaren är för länge sedan slut. Januari och februari är också deprimerande. Då vill man ha vår, men värmen känns långt borta. Men mitt i allt det här finns december, och det känns glatt. När jag tänker på december månad tänker jag mig vita och röda färger, jul och jullov. Att december finns är väldigt tursamt för det känns som att det piggar upp mitt i allt nedstämt.

Vad exakt som betyder så mycket för mig vid jul vet jag inte, det går inte att sätta fingret på. Men alltsammans gör december till en bra månad. Färgerna röd och vit är två motsatser till höstens gråa färg och januaris och februaris hårda, ångestrelaterade svarta färg. Lov är ju alltid härligt men det är ändå ledsamt med höstlov, eftersom det då är höst. Sportlovet ligger lite för tidigt för att den härliga våren ska vara kommen och det innehåller inget firande som jul och påsk gör. Påsklovet är underbart men alltid mycket kortare än jullovet. Jag borde älska påsklov nu när jag tänker efter, men jag har aldrig riktigt reagerat på det. Det är bara sommarlovet som är bättre än jullovet. Ändå är det vår under påsklovet och man firar påsk så det finns inget deprimerande över påsklovet heller.

Julklapparna börjar bli lite mer deprimerande. När man var liten fick man en jättekul brandbil, men nu har jag önskat mig en rakapparat. Jag brukar tänka att jag kanske ska önska mig en brandbil till jul, men det skulle bara inte vara samma sak längre, inte lika kul som när jag var liten. Jag tycker inte att det är något speciellt med att åka ner till mormor och morfar på julafton. Det har slagit mig att de bor ju ändå på samma gata som mig och jag är där nästan varje dag ändå. Julmaten är viktig men Sibylla är minst lika gott. Kalle anka har jag sett sjutton gånger på julafton så jag känner mig lite uttråkad av det. Nu har jag för länge sedan också förstått att julpyntet inte är godis och allt som är godis kan jag inte äta för det gör mig fet. Små barn bryr sig inte om att goda saker är dåligt att äta, de äter ändå.

December är ändå en väldigt mysig månad, och vilken månad som är bäst av juni och december går inte att avgöra.

Marcus O

I onsdags förra veckan den12/11 hittades Mitch Mitchell död i sitt hotellrum. Mitch spelade bl.a. med Jimi Hendrix och dennes basist Noel Redding. Alla tre är nu döda, och att spela deras skivor känns för närvarande inte på samma sätt. Men Mitchs bortgång har påmint om att han var en fantastisk trummis. Han spelade på bra låtar som "Purple Haze", "Voodo Child", "Fire", "All Along The Watchtower" och "Foxey Lady" för att nämna några.

När jag var mindre lyssnade jag mycket på Jimi Hendrix och Mitchs trumspel. Jag försökte spela som Mitch och nu när han är död kommer mycket tillbaka. Jag förstår mig på musik lite bättre nu. För Mitch var teknisk, men inte lika teknisk som andra idoler som Virgil Donati och Jojo Mayer, men hans "sound" var fantastiskt. Och det är, om ändå bara en liten anledning till att han betyder så mycket. "Soundet" var speciellt och har gett många musiker världen över inspiration.

Marcus Olsson

Trenden med att man inte får bli överviktig håller i sig. Att skönhet kommer inifrån gäller väl fortfarande, men nu finns andra anledningar att bli smal. Man blir sjuk och dör snabbare av fetma och det ska vara ett av de största problemen just nu. Det går många program om fetma på tv, och media får folk att bry sig mer än de borde. Men det är ju bara en trend, ingen förstår det. Alla tror att det är på allvar. Enda anledningen att det handlar så mycket om fetma är för att media tjänar pengar på att lura folk.

Fetma borde inte anses vara ett problem. "Du är vad du äter" borde vara "Du blir vad du röker". Man borde inte göra tv om folks problem överhuvudtaget men droger är nog ändå ett större problem än fetma. Hur skulle det se ut om det handlade om cancer lika mycket som om fetma? Hade man inte varit fet hade man varit ful, dum, psykiskt sjuk, ekonomiskt misslyckad, arbetslös eller olycklig av någon annan anledning. Man kan vara lycklig fast man är tjock. Man är olycklig fast man är smal. Media skäms inte över att göra tv om folks problem. Det behövs inget tv-program som "Du är vad du äter" för att göra dig smal. Vill du bli smal kan du själv söka hjälp och tv är till för att underhålla, tv hade kunnat komma på något bättre underhållningsprogram än "Du är vad du äter".

Insidan skapar utsidan, och om utsidan inte passar mig så passar den någon annan. Vad är fulhet? Om någon tycker en tjej är ful så tycker någon att hon är snygg. Och elaka människor blir fula medan snälla människor blir snygga. Man blir självklart snygg om man är känd också. Många kändisar var kallade fula innan de blev kända och de skulle fortfarande vara fula om inte media bestämde att de var snygga. Jag kan rabbla upp namn men det skulle räknas som "personpåhopp", och ni kan ju själva se hur modellerna ser ut. Tro inte att modellerna hade varit smala om det inte var för att de lade ner så mycket tid på det. Det är deras fokus. Om du ska lyckas lägga ner lika mycket energi och tid som de gör har du inte tid till annat. Det media gör är att kränka överviktiga människor. De får inte mig att må bra heller, trots att jag är smal.

Marcus Olsson

Grungerocken som var stor på 90-talet med band som Alice In Chains, Nirvana, Soundgarden, Stone Temple Pilots och Pearl Jam, måste ju ha en början. Hur lät grungen innan den slog igenom och vilka undergroundband lyssnade man på innan Nirvana slog igenom? Här får du lite skivtips på grungeband som fanns innan alla ovanstående.

Bandet Mother Love Bone gjorde i slutet av 80-talet skivorna "Shine" och "Apple". På skivan "Mother Love Bone" som också kallas "Stardog Champion" finns alla låtar från "Shine" och "Apple". På skivan "Apple" finns låtarna "Stardog Champion" och "This is Shangrila" som är enormt bra, adrenalinkicken är stor men det låter mer 80-talsglam än grunge. Sångrösten är oerhört perfekt och på den tyngre låten "Stardog Champion" medverkar en barnkör som får det att låta fantastiskt. Annars måste jag säga att skivan "Mother Love Bone" är alltför dyr och dålig. Men man får ju två skivor i en.

När sångaren Andrew Wood i bandet Mother Love Bone dog satte hans kompisar, i band som Pearl Jam och Soundgarden, ihop ett band till hans ära, bandet hette Temple of the dog och de lät spela in en skiva med samma namn. Skivan är dålig, men låten "Say hello to heaven" är mycket bra i refrängen tack vare sångaren Chris Cornells melodiska röst. Det är en lugn och melodisk skiva, mer akustisk, alltså raka motsatsen till den mer skräniga, skrikiga, röjiga grunge-rocken.

Bandet kallat Mudhoney har gjort många bra skivor. Ett av de albumen kallas just "Mudhoney". Jag tycker soundet påminner om bandet Green River och Nirvanas album "Bleach". Smutsigt och skränigt låter det. När man föreställer sig ett gäng ungdomar som sitter på ett ostädat rum och slappar, eller tvärt om, har en jättefest i vardagsrummet medan föräldrarna är borta, då hör den här musiken till.

När jag lyssnade på skivan "Dry as a bone/Rehab Doll", som gjordes av bandet Green River kom jag att tänka på Mudhoney. Albumet är dyrt men gillar man grunge så gillar man det här. Det låter skränigt och ovårdat, med en skrikig sångröst. "Dry as a bone" var från början en EP, och "Rehab doll" var en LP. Men man satte helt enkelt ihop allt till en enda skiva.

Att det är en sådan enorm skillnad på alla band från 80-talets Seattle, trots att de gemensamt kallas grunge, kan man förundras över. Soundgardens första skivor låter inte alls som de senare, och Pearl Jam låter inte alls som Nirvana.

Marcus Olsson

Hur långt tillbaka sträcker sig hårdrocken? 50-talet gav världen rock`n`roll. Elvis Presley chockade och upprörde, och för ett kristet Amerika passade musiken inte in. Resten av världen hade lika svårt att acceptera den alltför svängiga musiken, som fortfarande chockerar och upprör.

 Popbandet The Beatles chockade också ett decennium senare. Man kan tycka att Beatles inte var något för gamla tanter att bli rädda för. De hade ju kostym och log alltid under sina framträdanden. Om man ska jämföra musikgrupper så fanns det inget oanständigt hos de fyra Beatlarna, till skillnad från alla hippies och rockare som Jimi Hendrix, The Who och Rolling Stones. Ungefär åren 1966-70 var ganska intressanta. Hippiekulturen blommade, samtidigt som Jimi Hendrix brände sin gitarr och juckade med förstärkaren. The Who slog sönder sina instrument efter konsertens slut och Rolling Stones, ja de avslutade sin show som de började den, med en flaska Jack Daniels i handen. Droger och alkohol var vanligt och det hänger väl med mer eller mindre i branschen än idag.

Hårdrocken formas

1969 gav världen inte bara Woodstock-festivalen, för hippierocken hade satt sina spår och övergick till hårdrock. Popbandet Deep Purple blev hårdare, ett band kallat Led Zeppelin släppte sin första skiva och bluesjazzrockbandet Earth bytte namn till Black Sabbath och fick skivkontrakt 1970. Skivan lät mörk, riktigt mörk och skivan döptes liksom bandet till Black Sabbath. Många menar att det var världens första hårdrocksskiva. Trots att medlemmarna i bandet var uppväxta i hippiegenerationen kan man inte höra något som tyder på detta. Eftersom de var fattiga arbetare från Birmingham var det kanske det som skapade deras mörkare sound istället för att låta som ännu ett hippieband. Något som fick bandet att låta mörkt var att gitarristen, Tony Iommi, gjorde illa fingrarna i en arbetsolycka och var därför tvungen att stämma ner gitarren så att strängarna inte var så hårt spända. Eftersom strängarna blev lösare blev ljudet mörkare.

Hårdrocken är född

Led Zeppelin 1969 var egentligen lite gladare än Black Sabbath 1970. Och nu var det fler band som blev hårda, gamla band och nya. 1974 kom KISS och Judas Priest ut med sina första skivor som tog rocken ett steg längre. Med smink, nitar, läder och hård musik var nu hårdrocken skapad som den är idag. Dock kom den självklart att fortsätta utvecklas, bli till fler genrer, chockera mera och bli ännu hårdare.

Punken-Hårdrockens rivaler

Punken kom 1977 med Sex pistols och Ramones. Två andra band som är viktiga inom punken är Misfits och Exploited. Idén med punk var att man skulle spela enkelt och hålla enkla konserter. Medan hårdrockarna spelade på arenor, spelade punkarna på klubbar. Låtarna var snabba och korta och man spelade inte gitarrsolon i tjugo minuter som alla rockare. Punken gick tillbaka lite till 50-talet. Utseendet för en typisk punkare var trasiga kläder och kort hår eller tuppkam. Man skulle se odräglig ut och gärna bete sig likadant. Denne genre blev väldigt populär och det började gå sämre för hårdrocken som var punkens rivaler.

Glam vs Trash

Sleaze-rock som Guns`n`Roses och den så kallade glamrocken tog fart i början av 80-talet i framförallt Los Angeles. Band som Motley Crue och Poison sminkade sig som tjejer och fönade håret, det var något som de arga hårdrockarna i Metallica verkligen hatade. Genom att inte ha något smink eller glammiga kläder stod de utanför allt som hade med 80-talets glam i L.A. att göra. Och med influenser från engelska band som Iron Maiden, Judas Priest, Motörhead, Venom och diverse punkband som t.ex. Misfits, kom Metallica att ta ett steg längre. Genom att spela snabbt och ha många tempoändringar blev de klassade som skaparna av genren "Thrash Metal". Efter att Dave Mustaine fått sparken i Metallica skapade han Megadeth, som tillsammans med Slayer och Anthrax också är giganter inom denna genre. Death Metal-genren blev också populär efter Thrashen. I Death Metal spelade man ännu snabbare och i stället för att sjunga så skrek man brutalt och "growlade". Ett exempel på  ett tidigt Death Metalband är Morbid Angel. Senare kom extremare Death Metal band som Deicide, Cannibal Corpse, Cryptopsy och svenska band som Entombed och Meshuggah. Den ännu snabbare och extremare Grindcore-stilen blev framplockad av bandet Napalm Death. Den är lik Death Metal, men man spelar minst lika snabbt och skriker råare. Rap-rock och Rapmetal blev populärt när Anthrax spelade låten "Bring the noise" med hiphop-gruppen Public Enemy, och Faith No More slog igenom med albumet "Real thing" som innehöll låten "Epic". Grupperna började bli mer alternativa, och man behövde inte nödvändigtvis vara hårdast.

Glam vs Grunge

Glam Metal regerade hela 80-talet och början av 90-talet. Man kunde anta att alla älskade Bon Jovi och Warrant. Men liksom thrashen var en motpol till glam kom nu en annan motpol, som hade tydliga likheter med punken. Det kallades Grunge eller Seattle Sound. Mudhoney, Mother Love Bone och Green River var band i Seattle, aktiva under 80-talet. Dess medlemmar skulle snart bilda grunge-band som Soundgarden, Alice In Chains och Pearl Jam och ta världen med storm. Men det största, absolut populäraste grunge-bandet var Nirvana, med Kurt Cobain som frontman.

1996-idag

1996 gav oss en ny skräckrockare vid namn Marilyn Manson. Nu-metal genren har kommit till liksom mycket bra och populära band som Korn, Limp Bizkit, System Of A Down, P.O.D. och Slipknot. Förutom Nu-metal har även andra nya band och rockgenrer kommit till, som t.ex. Linking Park, Good Charlotte, HIM, In flames och Deftones. Sleaze/glamrocken har fått nya band, Crashdiet, Vains of Jenna, Forty licks och The Darkness. Fortfarande är de äldre banden populära och en del är till och med mer populära nu än förut. Själva hårdrocken verkar ha blivit större. Metallica och Iron Maiden är bara två band som många gillar, och det skapas ständigt nya grupper, en del med en ny metal-stil och en del försöker vara som på de gamla dagarna, innan de ens var födda.