journalisterna

Alla människor funderar någon gång i sitt liv på det oöverskådliga ämnet religion. På det som också brukar kallas tro. Inom religionens ramar ryms många stora, omfattande frågor. Frågor om livet, om hur vi kom till och varför. Frågor som har etsat sig fast på människors hjärnhinnor sedan tidernas begynnelse. Händer det något efter döden, i sådana fall vad? Vad - eller vem - skapade universum? De flesta frågor förblir obesvarade, mycket tack vare att svar till dessa frågor är närmast omöjliga att finna.

Det är ganska enkelt att ifrågasätta religion. Religion har genom människans historia lett till väldigt mycket elände. Krig, konflikter och många människors död har direkt eller indirekt orsakats av andra människors tro. I dagens läge råder det oro på många håll och kanter runtom i världen, i många fall av religiösa orsaker. Människors tro och olika former av kulturer krockar ständigt med varandra och skapar problem.

Varför existerar det något sådant som religion? Det är en fråga värd att fundera på, speciellt när det så ofta tenderar att ge upphov till något negativt snarare än något positivt. Personligen har jag grubblat över frågan ett antal gånger, speciellt i samband med att jag har funderat på mina egna åsikter kring det hela. Vi människor har nog helt enkelt ett behov att finna svar på frågor. Vi har svårt att låta saker vara olösta eller obesvarade. Det oroar oss. Jag tror att människor behöver någonting att tro på, någonting att klamra sig fast vid. Något som bringar någon form av trygghet. Exempelvis, klart det blir mindre skrämmande att ställa sig inför döden om man har en tro på en allsmäktig Gud som tar emot en. Om man tror på ett himmelrike där allt blir bra, eller på en reinkarnation, eller vad det nu kan vara som religionen hävdar. Alltså, på många vis så tror jag att fenomenet religion har sina rötter i mänsklig rädsla. I den eviga jakten på svar förlitar man sig på en religiös tro, på sätt och vis i bristen på egentliga förklaringar.

Jag ställer mig väldigt neutralt inför den religiösa tron. Jag försöker att välja det logiska. Förvisso är logik också något relativt, något individuellt, vi har alla olika uppfattningar om vad som kan anses som logiskt och inte. Men jag anser att det viktiga är att vara ärlig mot sig själv och försöka se så klart som möjligt på saker och ting, och inte försöka finna trygghet i en religiös tro som man i grund och botten inte instämmer med. Religion bör inte styras av rädsla, vilket jag fått uppfattningen om att den alltför många gånger gör.

Trots att jag själv inte är troende, så respekterar jag de människor som är det och den tro de lever efter. Jag har vid ett antal tillfällen haft diskussioner med djupt troende personer, då de har försökt förklara sina åsikter kring deras tro och besvara de frågor jag haft. Och poängen är inte då att jag bokstavligt ska hålla med, eller ens förstå, utan att jag bara ska få en liten inblick i deras tankar och se att de verkligen tror på vad de säger.

För religion är inte något man ska tvingas på, eller födas upp och uppfostras i. En religiös tro är något man själv ska forma och utveckla, genom egna upplevelser och tankegångar. Och för mig behöver inte en religiös tro innefatta en Gud, eller något annat som är ganska typiskt för fenomenet. Man kan lika gärna se det som en livsfilosofi, ett sätt att leva och ett sätt att se på saker och ting. Människosyn, liv och leverne, etik och moral. Allt som livet, och mer därtill, innefattar.

Nu är det snart jul igen. Och allt vad det innebär. Lycka, värme, släktsammankomster, givmildhet, frosseri, tv-skval och stämningsfulla snöfall, alternativt ångest, vemod, konflikter, katastrof, svält och iskalla vinternätter. Det är ju lite olika, det där.

Jag gillar julen. De positiva känslor jag känner inför traditionen bottnar främst i de minnen jag fick som litet barn, då jag värdesatte julen högt. Självklart var det mycket paketen och leksakerna inuti julklapparna som lockade, men det var också någonting med hela fenomenet. Det var mysigt med kylan, de becksvarta dygnen, det vita snöfallet. Det var roligt att klä granen och utsmycka hemmet, att ligga vaken på natten före dopparedagen och tro på myter om tomten. När jag tänker vidare på det så var det lite som att gå in i en drömvärld. Julen innebar en sorts mystik som var väldigt intressant. Speciellt för ett litet barn.

Det man får intrycket av är ju att de allra flesta älskar julen som barn. I takt med att man blir äldre så försvinner mystiken gradvis och den kärleksfulla inställningen tar en negativ vändning. Julen förvandlas till någonting som man bara måste genomhärda.

Visst innebär julen en massa huvudvärk. Och visst är det ett kommersiellt kalas med en tjock bok av oskrivna lagar om hur "Den riktiga julen" ska vara. Vi svenskar är ju som känt väldigt trollbundna vid våra traditioner. Vi gillar att dricka litervis med snaps och hoppa som grodor runt midsommarstången. Vi tycker att det är roligt att ställa till med gigantiska tillställningar där vi suger innehållet ur kräftor på våra lantliga sommarställen. Vi älskar att hissa flaggan under Nationaldagen och stolt skåla över våra blå-gula färger. Vi kräver svenska köttbullar och potatis på vårt julbord.

Jag orkar inte riktigt gnälla på julen. Jag känner inte direkt för att ansluta mig till den allt större skaran som tjatar om att julen har blivit alldeles för konsumtionsinriktad och att traditionen har tappat sitt ursprungliga, kristna syfte. Det känns inte direkt lönsamt. Det svenska julfirandet är som det är för att vi svenskar tydligen vill ha det så. Julfirandet är ju precis som alla våra andra större nationella traditioner. Våra nationella traditioner som i regel är dragna till sin spets, otroligt överexponerade. Och julen är inget undantag.

Det som stör mig mest är alla dessa överdrivna, julrelaterade inslag, både i vardagslivet och media. Tvångsmässiga julmiddagar med jobbet, dessa eviga, "traditionsenliga" julkortsförsändelser, Carolas julfirande i Betlehem. Det hela förvandlas till ett hjärntvätteri i allra högsta grad. På Aftonbladets hemsida finns en uppsjö av huvudvärk: Följ med när Ernst Kirschsteiger jagar en gran, få en komplett vägbeskrivning om vart du skall åka för att försäkra dig om "en vit jul", och självfallet, de eviga julklappstipsen från helvetet.

Äsch. Julen måste också få ha sina mindre bra sidor. Lite kommersiell skåpmat får vi överleva, en smula överexponering får vi handskas med. På tal om försummandet av "den kristna julen", så tycker jag inte alls att julfirandet ska behöva bindas till Kristi födelse. Julen ska helt enkelt innebära en trevlig traditionshelg, och istället för att tänka på Jesus så bör man skänka en tanke åt alla dem som inte har möjlighet till en trevlig jul.

Robin Larsson

Var fjärde år råder presidentval i USA. Det är en ganska krånglig process, så pass omständlig att även vissa amerikaner har svårt att hänga med i det hela. Hur fungerar egentligen själva systemet, ett system som sett likadant ut i hundratals år? Och hur går det i det aktuella presidentvalet?

Kampen står mellan de två största partierna; demokraterna och republikanerna, och deras respektive kandidater. Valet inleds med de så kallade primärvalen. Oftast måste man först registrera sig för ett av partierna, innan man kan rösta. Därefter röstar demokraterna på en demokratisk kandidat och republikanerna på en republikansk kandidat. När en kandidat för respektive parti har röstats fram, efter partikonventen, så inleds det stora valet.

Just nu pågår det aktuella presidentvalet i USA. Det är ett av de mest intressanta valen någonsin. Toppkandidaterna inom demokraterna hörde till samhällsgrupper som aldrig tidigare har befunnit sig på presidentposten, Barack Obama och Hillary Clinton. USA har aldrig haft vare sig en färgad eller en kvinnlig president.

Barack Obama gick segrande ur kampen som demokraternas slutgiltiga kandidat, och John McCain valdes till kandidat för republikanerna. De båda skulle sedan välja varsin vicepresidentkandidat. Den tjänsten innebär att man tilldelas presidentämbetet om den sittande presidenten avlider, avgår eller på något sätt fråntas sitt ämbete. Obama utsåg Joe Biden till vicepresidentkandidat för demokraterna, och McCain utsåg Sarah Palin för republikanerna.  

Det stora presidentvalet kommer att hållas den 4:e november. Elektorskollegiet avlägger sina röster i respektive delstat den 15 december, vilka sammanställs den 6 januari, och valresultatet blir officiellt. Den 20 januari 2009 installeras den nya presidenten i Vita Huset.

Vad skriver pressen om det rådande presidentvalet? På Aftonbladets webbplats finns en separat avdelning ämnad just för valet. Bland rubrikerna kan man finna följande; "Så skulle Obama mördas - en av de anhållna erkänner i tv-intervju". Man spekulerar alltså om det fanns planer för ett attentat mot demokraternas kandidat. Annars har man försökt att gräva fram så många skandaler som möjligt, både kring kandidaterna och vicepresidentkandidaterna. Bland annat skrivs det om Sarah Palins 17-åriga gravida dotter, som det ha varit en del familjetrassel kring. Det skrivs även om Palins tid som kandidat i skönhetstävlingen Miss Alaska 1984, något man valt att rubricera som hennes "lättklädda tid". Man kan utan problem konstatera att det är republikanernas vicepresidentkandidat Sarah Palin som dominerar pressens spalter, både hos Aftonbladet och Expressen.

Vem tros gå segrande ur valet då? Enligt Expressens nätundersökning får Barack Obama 69.1 % av rösterna, medan John McCain får 30.9 %. Det är många som tror att Obama har en stor chans att vinna, medan andra menar att McCains politik går bättre ihop med det amerikanska folkets tycke. Det är alltid svårt att avgöra, det finns plats för både skrällar och vändningar av stora mått. Den 4 november vet vi.   


Robin Larsson

  Internet har kommit att bli en källa i vilken man kan hitta det mesta. I form av texter, bilder, filer och webbplatser kan vem som helst lägga ut vad som helst för allmän beskådan. Och egentligen finns det inte någon som kan kontrollera dess innehåll. Det finns ingen möjlighet till censurering, och något sådant som pressetiska regler existerar ej.

  Dessvärre medför ju detta att Internet är fullt av material av extrem karaktär. I olika undersökningar har man uppskattat att det finns ungefär 260 miljoner sidor med pornografiskt innehåll, varav 20 procent involverar minderåriga. Fildelningen av upphovsrättsskyddat material är ett annat problem som Internet inneburit. I övrigt svämmar Internet över av olika typer av obscent material. Videofiler och bilder med avrättningar, mord, obduktioner, droger, dödsfall och andra våldsamma aspekter, finns i en till synes obegränsad skala. Och vem som helst kan komma åt det, i princip.

Arboga-målet på Internet

  Nyligen läckte bilder ut från det uppmärksammade Arboga-målet. I form av en så kallad torrent-fil kunde man ladda ner rättshandlingar, vittnesmål och obduktionsbilder från fallet. Filen finns tillgänglig på piratnätverket Pirate Bay.

  Man har gått till hård attack mot de ansvariga bakom Pirate Bay, och menat att det hör till deras skyldighet att ta bort filen. Pappan till barnen i Arboga-målet har tagit kontakt och vädjat om att bilderna skulle tas bort från webbplatsen, enligt Aftonbladet. Men Pirate Bay menar att det inte är deras uppgift att bedöma vad som är etiskt och oetiskt av det som andra människor publicerar på Internet, och som länkas ut via deras nätverk.

  Ett flertal politiker och krönikörer i diverse medier har rasat mot Pirate Bays ställningstagande. Men frågan är om de inte gjorde helt rätt i att inte ingripa. Om man skulle ta hänsyn till ett enstaka fall som detta, så skulle man tvångsmässigt behöva ta hänsyn till alla andra fall som folk har invändningar mot. Då blir det fråga om att rangordna extremiteter baserade på grad, och Pirate Bays verksamhet och grundläggande syfte skulle falla samman.

  För Pirate Bay är ju faktiskt inte alls ansvariga för vad som publiceras på deras tracker. Det är användarna av trackern som publicerar informationen och filerna som står att finna. Pirate Bay är, likt Google, bara en förmedlare som gör det enklare för Internetanvändare att hitta vad de söker.

Pirate Bay försvarar sig

  Peter Sunde vid Pirate Bay berättar på sin blogg om hur en journalist på TV4 ringt upp honom och frågat varför "Pirate Bay publicerar bilder på döda barn på sin hemsida?", varpå han förklarat hur Pirate Bay fungerar, att de inte har kontroll över eller kan förhandsgranska innehållet som läggs upp på sidan, och att de heller inte utger sig för att ta något ansvar för den information som användare vill sprida. Han klargör också att mejlen som pappan skickat egentligen var från sambon och att det kom c:a sextio meddelanden av samma typ, utan avsändare, vilket därför gjorde det svårt att ta något av dem på allvar. Ändå går TV4 några timmar senare ut med rubriken att Pirate Bay lägger ut bilder på döda barn från Arbogafallet. De konverterar alltså lögn till sanning, och konsekvenserna blir många. Pirate Bay får de följande dagarna förklara hur deras verksamhet, och övriga Internet, fungerar, ytterligare en gång. De får också motta otaliga hotmejl. Dessutom bumpas själva filen med Arbogamaterialet, nedladdningssiffran ökar från ett tiotal till över tusen nedladdningar. Och det är ju då på grund av hypen som det hela har fått i media.

Rätt eller fel?

  Men nog om det. Den huvudsakliga frågan i den här debatten är huruvida det egentligen är rätt eller fel att material som till exempel Arboga-målets handlingar publiceras på Internet. Vad spelar det för roll i rent informationssyfte?
  Bortsett från att det självfallet kan uppfattas som oacceptabelt att publicera obduktionsbilder på barn för allmän beskådan, så finns det en motpol som anser att Internet som informationskälla fungerar som en bra kontrast till kontrollerade massmedia, som tv och tidningar. Internet är en fri plattform, informationen som sprids kan vara helt oberoende, vilket i många fall gör den mycket mera rättfram, och ärlig.

  För informationen ska väl vara fri? Vi människor har väl rätt att få intakta fakta om det som händer i världen omkring oss? Och inte bara den del som massmedia anser att vi ska få ta del av? Nu är förvisso fallet med Arboga-handlingarna ett extremexempel där man har dragit hela principen till sin spets. Men om vi håller oss till själva principen, i huvudsak. Låter det då inte ganska rimligt? Eller är det onyttigt för somliga människor att möta informationen i sin allra mest avklädda form? Hur ska vi egentligen få vår information?


Robin Larsson

  Det är en djungel av tv-serier där ute. Försäljningen av boxar med samlade säsonger har fullständigt exploderat. Både färska och äldre tv-serier finns i de flesta fall lämpligt tillhands i form av dvd-boxar.

  Marknaden har även börjat leta sig ut till äldre generationer, folk blir alldeles till sig när de upptäcker att alla de 365 avsnitten av Dallas finns prydligt samlade.

  De allra flesta följer eller har åtminstone någon gång följt en tv-serie, och givetvis har alla sina respektive favoriter. Det kan vara lite klurigt att hålla koll på alla höjdare, så därför kommer här en liten guide över de tv-serier som du verkligen borde ge en chans.

Twin Peaks

Genre: Drama/Thriller
2 säsonger

  Twin Peaks sändes mellan 1990 och 1991, totalt 30 avsnitt, och kom att bli stilbildande för den nya generationen av tv-serier. Stilen skiljde sig markant från tidigare såväl som samtida program, såsom Dallas och Falcon Crest.

  Handlingen kretsar kring 17-åriga Laura Palmer, som hittas brutalt mördad, invirad i plast. Mordet skakar om rejält i det idylliska lilla samhället Twin Peaks. Det verkar inte finnas några motiv alls för mordet. När den lokala poliskåren går bet kallas den väldigt specielle FBI-agenten Dale Cooper in för att hjälpa till med utredningen.

  Jakten på mördaren blir bara konstigare ju djupare man gräver. Det dröjer inte länge förrän man kommer till insikt, det är något mystiskt med Twin Peaks.

The Sopranos

Genre: Gangster/Drama
6 säsonger

  Tony Soprano är både familjefar och överhuvud för den organiserade brottsligheten i New Jersey. En ganska svårt kombinerad karriär. Det innebär en ständig press från både familj, den stränga italienskättade släkten och kriminella fiender. Han inleder regelbundna besök hos psykiatrikern Dr Melfi, för att få utlopp för sin ständigt ökande ångest.

  The Sopranos är inte bara en välgjord, spännande och brutal historia, utan också ett filosofiskt och psykologiskt begrundat porträtt av en man, sin familj och världen runt omkring. Färgstarka karaktärer, gripande intriger och påkostade produktioner är bara några av de ingredienser som gör Sopranos till en av världens främsta tv-serier.

X-files

Genre: Thriller/Sci-fi
9 säsonger

  Agent Mulder arbetar vid FBI:s avdelning för paranormala fenomen, eller snarare avdelningen för fall som ingen annan lyckats lösa eller förklara. Till sin hjälp har han Agent Scully, en doktorand som bidrar med en mer skeptisk bild till den vidskepliga Mulder. Tillsammans utgör de ett järnstarkt radarpar som råkar ut för både den ena och det andra.
  X-files kom att bli en stor succé världen över, mycket tack vare huvudrollsinnehavarnas välspelade insatser. En av skaparen Chris Carters grundläggande idéer var att skapa en tv-serie som skulle vara riktigt otäck, något som fattades i dåtidens tv-utbud. Även detta bidrog stort till seriens framgång. Hela nio säsonger blev det, mellan 1993 och 2002. En långfilm producerades 1998, och ytterligare en långfilm kom i år.

Desperate Housewives
Genre: Drama
4 säsonger

  Allt kretsar kring Wisteria Lane, ett smått typisk amerikanskt litet samhälle, och i synnerhet kring fem kvinnor. Bree, Lynette, Susan, Gabrielle och Edie är alla hemmafruar, och de lever alla på olika vis i en vardag där det mesta tycks kunna hända. Förutom den ständiga kampen med familjeliv och alla andra vardagliga problem, är det lilla samhället präglat med mysterier och väl bevarade hemligheter.
  Desperate Housewives är ett såväl underhållande som gripande porträtt av livet i en amerikansk förort, och alla de människor som lever där. Det gäller att inte stämpla den i förväg, som till exempel en "kvinnoserie", för den sträcker sig så mycket längre än så.
  Serien slog stort och är nu inne på sin femte säsong, som kommer i semptember.


Robin Larsson

Alla tjatar om FRA-lagen, denna i högsta grad aktuella konflikt. Men många verkar inte riktigt vara på det klara om vad den egentligen innebär. Fast det är ju inget ovanligt, inte alls.      Du har vid det här laget blivit nästintill söndertjatad med allt som heter FRA. Så, lämpligt nog, här kommer lite till. Däremot ska jag försöka vara så rak som möjligt i att redovisa vad FRA står för och vad som gör det så negativt.

Benämningen FRA handlar alltså om en rad lagändringar i Sverige, samt en ny lag, en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet, så kallad. Dessa ändringar innebär i korthet att Försvarets radioanstalt (FRA) ges rätten till att bedriva signalspaning på all kabelburen trafik som passerar landets gränser. Det innefattar bland annat all telefontrafik, och större delen av den Internet-baserade trafiken. Syftet med FRA-lagen är att söka efter yttre hot riktade mot landet och kartlägga dessa.

Väldigt många har protesterat mot FRA-lagen och menat att den innebär en avskaffning av den personliga integriteten. Man har bland annat dragit paralleller till författaren George Orwells bok "1984", som gavs ut 1949. Det är en typ av framtidsvision där världen kontrolleras med järnhand av ett överhuvud. Alla jordens invånare är ständigt bevakade, "Storebror ser Dig", som också är det mest kända uttrycket ur boken.

Det finns massor av argument som talar för FRA-lagens nackdel, jag tänkte gå igenom ett par av dem. För det första, hela idén med avlyssning och spaning är integritetskränkande. Oavsett om man är terrorist eller inte, så vill man knappast dela med sig av sina privata konversationer till andra, utomstående människor. För det andra, alla kostnader som lagen innebär. När det inte finns någon hotbild mot Sverige överhuvudtaget, är det då värt att lägga en halv miljard i skattepengar på detta ändamål? För om vi ska vara realistiska, hur räddar vi flest liv? Att spendera dessa pengar på exempelvis sjukvården, eller att leta i mörkret efter möjliga hot? För pengar kommer ju tvångsmässigt att dras in på andra områden, för att kunna täcka FRA-lagens enorma kostnader.

För övrigt, så finns det ingen risk att terrorister slänger iväg ett SMS med sina bombplaner. Och skulle dem, mot förmodan, använda sig av någon typ av kabelburen trafik, så kommer det knappast vara skrivet i klartext. Kryptering finns utvecklad som FRA knappast skulle kunna komma åt.

Undvik ett framtida storebrorssamhälle. Döda FRA-lagen.


Robin Larsson