journalisterna

Jag funderar ofta på det här. Rädslor. Vad är det som gör att vi kan

komma över en rädsla och vad är det som skapar den? Måste

det vara en traumatisk upplevelse, en instinkt om överlevnad som

ska hjälpa oss i livet?

Jag har många onödiga rädslor som hindrar mig i vardagen eller

försvårar simpla uppgifter. Tankarna ligger där och gnager och

förstorar upp till exempel en sån enkel sak som att ringa till någon.

Jag vet ärligt talat inte varför jag är så. Det är både positivt och negativt

i och med att jag känner mig stolt då jag lyckats med någon av dessa

skräckinjagande uppgifter som jag måste slutföra. Jag ser glädje

och stort värde i småsaker. Men likväl som det får mig att må bra

så får det mig också att känna mig patetisk då jag ger efter för

rädslan och inte klarar av det jag vill. Jag tror inte på att man

behöver hjälp utifrån för att bättra sig. Jag tror på att man alltid

kan "bota" sig själv. Först då man accepterar är man på

bättringsvägen. Det handlar inte om mod, utan bara en vilja att

försöka. En vilja att anpassa sig. Ibland är den person som man

minst förstår sig på en själv. Man velar och försöker att passa in

i normen, när det som man egentligen borde anpassa sig till är

ens egen personlighet och uppfattning. Åt helvete med

uttrycket "först när du tycker om dig själv kan andra tycka om dig".

Nej, "först när du tycker om andra kan du tycka om dig själv".

Det är verkligheten. Det är i alla fall vad jag hoppas, är verkligheten.

Sabina Mårdenkrans