Om rädslor




Jag funderar ofta på det här. Rädslor. Vad är det som gör att vi kan

komma över en rädsla och vad är det som skapar den? Måste

det vara en traumatisk upplevelse, en instinkt om överlevnad som

ska hjälpa oss i livet?


Jag har många onödiga rädslor som hindrar mig i vardagen eller

försvårar simpla uppgifter. Tankarna ligger där och gnager och

förstorar upp till exempel en sån enkel sak som att ringa till någon.

Jag vet ärligt talat inte varför jag är så. Det är både positivt och negativt

i och med att jag känner mig stolt då jag lyckats med någon av dessa

skräckinjagande uppgifter som jag måste slutföra. Jag ser glädje

och stort värde i småsaker. Men likväl som det får mig att må bra

så får det mig också att känna mig patetisk då jag ger efter för

rädslan och inte klarar av det jag vill. Jag tror inte på att man

behöver hjälp utifrån för att bättra sig. Jag tror på att man alltid

kan "bota" sig själv. Först då man accepterar är man på

bättringsvägen. Det handlar inte om mod, utan bara en vilja att

försöka. En vilja att anpassa sig. Ibland är den person som man

minst förstår sig på en själv. Man velar och försöker att passa in

i normen, när det som man egentligen borde anpassa sig till är

ens egen personlighet och uppfattning. Åt helvete med

uttrycket "först när du tycker om dig själv kan andra tycka om dig".

Nej, "först när du tycker om andra kan du tycka om dig själv".

Det är verkligheten. Det är i alla fall vad jag hoppas, är verkligheten.


Sabina Mårdenkrans


Nyskapande debut



Artist:
Peter Von Poehl

Albumtitel: Going to where the tea trees are

Skivbolag: Tôt ou tard


Svensk-tyske artisten Peter Von Poehl kanske inte gör en pigg,
men det går inte att förneka att man får som en behaglig hinna
av lugn omkring sig av de nästan sagoaktiga melodierna och
den ljusa, tonsäkra rösten.

Albumet inleds med låten "Going To Where The Tea Trees Are"
och ger en liten försmak på Peters sätt att skapa låtar, men när
"Virgin Mountains" träder in i bilden kan man inte rå för att bli
helt bortblåst av pampigheten i instrumenten och melodin.
Det som kanske är mest beundransvärt igenom hela skivan är
atmosfären i alla låtarna,  vilket mycket beror på var de spelats in,
till exempel så är några låtar inspelade i Peters lägenhet i Berlin.
Den kalla mysstämningen och akustiken som försiggår i ett enkelt
rum genomsyrar alla låtar, och berättelsen i slutet av "The Bell Tolls Five"
ökar mystiken just för att man inte vet varför den är där, om den är
sann eller om den ens har ett budskap. Albumet är helt i avsaknad av
trumkomp förutom i, enligt mig, de bästa låtarna på skivan,
den kraftfulla "A Broken Skeleton Key" och den dramatiska
"The Story The Impossible". Peter Von Poehl är utan tvekan en av årets
mest kreativa och nyskapande debutartister.


Sabina Mårdenkrans


Tågluff

Alla har väl hört det där om att man ska se världen

innan man dör. Självklart ingår en massa andra

storslagna äventyr i listan över "saker att göra innan man dör",

 men av någon anledning väger just resande väldigt tungt.


Innan den här sommaren hade jag endast upplevt Sveriges

tråkiga charm med undantag för någon finlandsfärja.

Nu kan jag med stolthet säga att jag sovit under en bänk

på Berlins tågstation, sjungit i en park i Prag, gått vilse i

Bukarest och besökt Draculas slott i Bran.


Med livet i en ryggsäck gav jag och min vän oss ut

i Östeuropa i två veckor fyllda med livsupplevelser.

Jag tror att det är viktigt för människan att röra på sig.

Att vidga sina vyer för att släppa vardagliga bekymmer, få nya idéer och känna att världen är lite närmare än vad den tror.


Det som är bäst med att välja tåg istället för flyg är

att en stor del av upplevelsen blir allt man ser ifrån tåg-

fönstret. Kameran gick varm och varje dag erbjöd något

nytt. Det gick inte en dag under de där två veckorna då

jag inte var överrumplad av all inspiration som jag fick och

alla upplevelser och utmaningar som vi hade. En sådan enkel

sak som att lyfta på häcken och åka någonstans har lämnat stort intryck på min syn på framtiden, min syn på vad jag själv kan åstadkomma, och sist men inte minst så har det

lärt mig att uppskatta Sveriges tråkiga charm.


Sabina Mårdenkrans


RSS 2.0