Krönika om Kristendom

Kristendomen är ett ganska omstritt ämne. Vissa känner ett hat så fort det kommer på tal och gormar om jävla Jehovas, homofober, Kristdemokraterna och annat som man kan störa sig på. Min farfar hör nog förmodligen till den skaran som har en relativt negativ syn på ämnet i fråga. Åtminstone tror jag det, då det enda jag egentligen hört honom säga om det är (läs detta med grovt Växbomål) "Den där Jesus var allt en jävla huligan. Och jag ger mig fan på att han var bög också..."

   Men bara för att min farfar kanske inte är den mest gudfruktige mannen i världen så betyder ju inte det att det inte finns folk som faktiskt har respekt för Bibeln. Och jag har i min tur respekt för dem. Även om jag inte är så förtjust i kyrkan, och oftast tycker att den är lite störande med det löjliga motståndet mot homoäktenskap t.ex. och deras tvivelaktiga handlingar i historien. Fast jag skulle ändå aldrig gå så långt som att påstå att jag hatar kristendomen. Tänker man efter så är ju flera av våra lagar delvis baserade på bibelns tio budord, och om alla var kristna skulle det förmodligen vara bra mycket fredligare i världen.     

   Jag har kommit fram till att det är lite som att hata Bamse. Många gånger har jag hört folk utrycka sitt missnöje och hat mot den blåluvade nallen som är så fjolligt snäll, men hur kan man hata någon som är emot mobbing, skyddar miljön, och hjälper folk?

  För mig kommer bibeln alltid ha samma status som en lång äventyrsberättelse som jag förmodligen aldrig kommer att kunna uppmana tillräckligt med tid och energi för att läsa. Lite som Sagan om Ringen. (Jesus kanske i själva verket var en alv?)

   Nej, om det finns en Gud så får han ursäkta om jag tar Bibeln med en nypa salt. Eller snarare begraver nämnda bok i en blylåda full med vägsalt och gräver ner den under en sten i skogen. Det skulle vara trevligt om Gud finns. Absolut. Men jag har bara svårt att tro på det när det enda som bevisar att han finns, är en bok skriven av människor.


// Mimmi Arvidsson
  


Julkrönika

Nu är det snart jul igen. Jag har fortfarande inte riktigt tröttnat på denna härliga tradition, fast jag vet att det är många i min ålder som börjar vackla i sin barnsliga förtjusning till denna högtid nu. Själv måste jag tyvärr erkänna för mig själv att julklappar och önskelistor har börjat tappa en aning betydelse för mig... Så istället för att skriva en önskelista har jag ägnat tio minuter åt att fastställa tre saker som hör den svenska julen till:

1: Julmust konkurrerar ut Coca Cola och amerikanerna sliter sitt hår.

2: SVT spenderar gud vet hur mycket pengar på att köpa in "Kalle Anka och hans vänner Önskar God Jul" för att slippa total bojkottning av kanalen på julafton.

3: Julbocken i Gävle brinner.

   Julmust. Jag älskar julmust. Och en sann julmustälskare vet att julmust är mycket godare än påskmust. Nej, de smakar inte likadant. Ät din favoritglass på en soptipp så förstår du vad jag menar. Julmust ska det vara, och den ska inte säljas året runt. Julmust är nämligen en av mycket få drycker där smaken även hänger på miljön och omständigheterna. Om den t.ex. såldes året om så skulle den inte alls smaka lika gott. Och varje vinter blickar Coca Cola-företagen mot det lilla erbarmliga landet Sverige och undrar varför deras försäljning alltid minskar med x antal procent just där varenda jul.

   Kalle Anka är ju en seglivad tradition. Programmet sändes första gången 1958 i Amerika (fyller 50 år i år alltså!), men började inte sändas i SVT förrän 1960.

Anledningen till att jag tidigare inte nämnde den exakta summan för att köpa in den här gamlingen varenda jul... Är för att SVT har vägrat att tala om det. Bara att det är "väldigt dyrt".

   Så därför, när Arne Weise avgick som julvärd och kontraktet med Disney hade upphört, bestämde sig SVT för att nu, nu var det nog läge att äntligen bli kvitt det där förskräckliga fjäderfäet! Men när detta beslut nådde allmänheten fick SVT samma status som Hitler och Mussolini.

   Programmet sändes som vanligt året därpå också.

   Gävlebocken är en annan kär tradition som funnits nästan lika länge (sen 1966) och svenskarna älskar den så mycket att vi lik förbannat har bestämt oss för att bockfan ska brinna ner till grunden varje vinter. Och när den inte har brunnit ner så har den åtminstone förstörts på ett eller annat sätt. (Ägaren till den raggarbil som kraschade in i bocken 1976 får gärna höra av sig!) För mig ska den helst överleva fram till jul, men efter det kan den gärna få sluta sina dagar som ett tre ton brinnande inferno. Förra året blev det ju inget (må djävulen ta dig Fiber ProTector!) men i år har man bestämt sig för att pröva utan flamskydd, eftersom bocken förlorade sin vackra färg av det.

   Så, receptet för en riktig jul i år: Bunkra upp med 50 liter julmust. Knäpp på TV:n klockan 15:00. Be era vänner i Gävle att ladda sina tändare...

   God Jul!

// Mimmi Arvidsson


"Det är suveränt att bo i Dåbo"


I Stockholm sitter Olle Häger och klipper film, i Dåbo letar han kantareller och fiskar. Med över 200 dokumentärfilmer i bagaget har han officiellt gått i pension, men gör fortfarande dokumentärer för SVT.


Olle Häger har många yrken: författare, historiker, TV-producent, journalist etc. Men han är nog mest känd för alla sina dokumentärfilmer. Fast redan som ung ville han framförallt bli journalist.

- Jag tror att man vill bli de yrken som man känner till. Jag hade en farbror som jobbade som journalist på Ljusnan och på Bollnäs lokalradio, och jag tyckte att journalist verkade vara ett spännande yrke. Jag var duktig på att skriva och teckna så då ville jag bli antingen det eller konstnär.

   Olle förklarar även att för att bli en duktig journalist är det bästa tillvägagångssättet att skaffa sig djupa och grundliga kunskaper inom minst ett specialområde, gärna flera. På så sätt, när fantasin och formuleringarna tryter, så är det tryggt att ha fackkunskaper att falla tillbaka på.

   Och det var inte bara som journalist man behöver vara duktig på att skriva. Olle Häger har även skrivit en del böcker, däribland två deckare med titlarna "Bandyspelaren som försvann i Gambia" och "Skratta får du göra i Sibirien". Men själv tycker han att den bästa boken han har skrivit är "Bondens år och bagarens bilder". Den bygger på dagboksanteckningar av en viss Sven Englund som bodde i Söderala i grannbyn. Anteckningarna är från slutet av 1800-talet till mitten av 1930. Olle Häger har pusslat ihop och redigerat 48 år av dagboksanteckningar till den här boken som skildrar en bondefamiljs vardag under de åren. Boken är dessutom illustrerad med fotografier från den tiden. Foton tagna av bagaren Hugo Falkman som bodde i grannbyn Heden.


Det är ingen större konst att förstå varför Olle Häger är stolt över den boken, men vilken av hans dokumentärfilmer är han mest nöjd med?

- Jag har gjort hemskt många dokumentärfilmer, över 200 stycken, och jag är inte riktigt nöjd med någon av dem. Ser man tillbaka på ett arbete så tycker man alltid att man kunde ha gjort det bättre.

   Men dokumentärserien "100 svenska år" är han i alla fall rätt nöjd med. Den är åtta timmar lång och den har han och hans medarbetare kämpat med "i sitt anletes svett" så att säga. Filmen ger tittaren en guide genom seklet med Olle Häger och Hans Villius som här presenterar filmklipp, intervjuer och berättar om diverse händelser under 1900 och 2000-talet.

   Just nu jobbar han med "Året var 1959". Efter fem veckors filmning är han
mitt inne i redigeringen. Filmen, som är en dokumentär, ger en bild av
Sverige för snart 50 år sen. Människor har fått ringa och skriva till SVT och delge sina minnen från den tiden, och Olle Häger har intervjuat dem. Året var 1959 sänds 4 januari i SVT2.

   Han jobbar i Stockholm men har även ett hus i den lilla byn Dåbo i Bergvik. Hur hamnade han egentligen där?

- Det är samma tomt som min fru Ethel bodde på när hon var barn och det är hennes pappa som har byggt huset. Och för cirka 40 år sen, så fick vi tomten. Det är suveränt at bo i Dåbo. Jag är ju pensionär sedan åtta år tillbaka, men jag skriver krönikor i Kuriren varje månad. Och här kan man prata om helt andra saker än i Stockholm.


Namn: Olle Häger

Yrke: Tv-producent ("Och 7 andra yrken")

Familj: Hustrun Etel

Hobby: Bridge, plocka svamp, fiska abborre

// Mimmi Arvidsson


Trassel med hissen

   En tidig morgon vid fyratiden på Linden i Bergvik strejkade hissen. Detta hände i slutet av oktober och händelsen fick inga allvarliga konsekvenser, förutom att tidningsbudet råkade befinna sig i hissen vid tillfället och blev instängd. Personalen på Linden tillkallade hjälp som beräknade att kunna laga hissen om några timmar.        

Tidningsbudet uppmanades att roa sig med att läsa tidningen till dess.

   Lyckligtvis började hissen temporärt att fungera igen efter några minuter varvid dörrarna slogs upp. Tidningsbudet hann precis hindra hissdörrarna från att slå igen med sin arm och lyckades ta sig ut. Dörrarna slogs igen bakom honom och kvar blev morgonens tidningar.

   Problemet åtgärdades inte förrän på förmiddagen samma dag.


Alla helgon går bus eller godis

Halloween plus Allhelgona är lika med 2.
   Fel! Fel, fel, fel, fel. (Perfekt imitation av Brasse) För att det här ska stämma så måste Halloween och Allhelgona vara samma sak. Vilket det inte är.
   Lyckligtvis så har skolorna tagit itu med saken och på de allra flesta ställen så utbildas ungarna i vad som är vad, varför man firar det, och vilken av dagarna det är som man ska tigga godis. Och så slänger man in i samma veva att för mycket godis leder till löständer och diabetes när man blir äldre.
   När jag var liten (1996-2003) såg jag ingen skillnad alls på de två högtiderna. Jag uppfattade det som att man fick tigga godis på båda dagarna och var väldigt lycklig med den förklaringen och vägrade acceptera någon annan.
   Nu förtiden tigger jag inte godis längre. Faktum är att jag slutade med det för sisådär 10 år sen. Dock inte för att jag har blivit vuxen (vilket enligt min åsikt är en folksjukdom som jag helhjärtat försöker undvika) däremot blir det inte en särskilt imponerande godisskörd när man går bus eller godis där jag bor. Vi har nämligen bara ungefär tre grannar.
   Jag och syrran gick bus eller godis en enda gång till dem. De första grannarna var ett snällt par som brukade bjuda på saft och kakor när man hämtade posten åt dem. Men de var inte hemma. Den andra grannen var en mystisk gubbe som hette Orvar. Pappa hade berättat att han var dödgrävare och dessutom hade han skrämt slag på mig när jag kikat in genom hans vardagsrumfönster en gång. Så honom hoppade vi över. Den tredje grannen räknas egentligen som två. Det var en gammal dam och hennes son som bodde i ett varsitt hus mitt emot varandra. Damen fick man bara äpplen av och sonen var jägare och ville inte ge oss godis, däremot ville han ha bus. "Skyll sig själv" tänkte vi och tog ett av damens äpplen och skar ut ett pumpaansikte i det. Sen spetsade vi den på en pinne och ställde den i en tomflaska vi hittade. Inte mycket till bus, det sade han själv också efteråt. Men man kan väl tänka att det var det som var buset. Han ville ha bus, men så fick han inget. Ha, ha! Ja... Typ...
  

Wall-e


En ny film från Pixar. Men själva idén till Wall-e fanns faktiskt redan innan Toy Storys tid. För över tio år sen lekte regissören Andrew Stanton med tanken "Tänk om alla människor lämnade jorden, men glömde att stänga av en enda robot?". Nu, 13 år senare, har den lilla roboten fått ett namn och dessutom blivit film.
   Wall-e är en städrobot som lämnats kvar på jorden för att städa upp allt skräp som människorna lämnat efter sig.  Människorna själva lämnade jorden för 700 år sen med ett stort rymdskepp för att återvända när Jorden blivit beboelig igen. Från början fanns det massor av städrobotar, men genom årens lopp har de gått sönder. Men vår Wall-e har utvecklat en intelligens vid sidan om sin programmering och lyckats klara sig. Han lever ett okomplicerat liv där han städar på dagarna, samlar på fina saker som soptunnelock och glödlampor, eller umgås med sin enda levande vän: En kackerlacka.
   Filmen tar en abrupt vändning när ett rymdskepp dyker upp och släpper av en annan robot. EVA. En mycket högteknologisk robot med feminina drag och med lite temperament. Och en plasmakanon. En förträfflig kombination. Wall-e blir kär...
   Men EVA är på jorden på uppdrag, och när det är slutfört så måste hon åka tillbaka till människornas rymdskepp. Men Wall-e vill inte skiljas från EVA utan lyckas följa med henne. Och tur är det, för det uppstår vissa komplikationer, och EVA och Wall-e måste samarbeta om människorna någonsin ska kunna få komma hem igen.
   Filmen innehåller ett budskap som är så tydligt att det enda sättet att lyckas missa det vore att titta på filmen från andra sidan gatan, eller att inte se filmen över huvudtaget. Så jag ska förklara det för er som inte har det.
   Människan har överskräpat (japp, det ordet finns tydligen) Jorden så att det inte går att bo kvar. Människan har råkat utrota allt växtliv på Jorden, vilket gör det ännu besvärligare att bo kvar. Människorna själva, är feta, fula, och åker omkring på flygstolar hela dagarna utan att röra mycket mer än händerna för att kunna äta. Förmodligen är de nätt och jämt medvetna om att de har fötter. De umgås knappt, utan pratar med varandra via hologramskärmar. De har robotar som uppfostrar deras barn.
   Det är det här människan har utvecklats till efter 800 år. Men det finns några detaljer i det här som förbryllar mig och som man aldrig riktigt fick svar på. Människorna rör inte en fena om dagarna, lämnar aldrig sina flygstolar, och umgås inte fysiskt med andra människor. Det gör mig nyfiken på hur de gör för att skaffa barn. Men, detta är ju trots allt en Disneyfilm, så vi kan anta att robotstorken sköter allt det där. Men det som verkligen förvånar mig är att om 800 år så har mänskligheten tydligen fortfarande problem med fetma. Jag trodde nästan att man skulle ha skapat ett fiffigt litet piller mot det om bara sisådär 500 år. Men jag hade tydligen fel. Eller så har utvecklingen gått tillbaka till 1700-talet då fetma var ett tecken på välstånd och därför mycket attraktivt. Min sista teori är att alla människorna på skeppet är amerikaner.
   Man måste ge Disney kudos för designen av alla robotar i filmen. Wall-e har en kropp som en kub, spinkiga armar med två små skopor (fingrar) plus en slags tumme på varje, hjul som från en mindre pansarvagn, och ett huvud som påminner om en enkel kikare. EVA lär ha varit inspirerad av Apple incs vita släta produkter, som iPoden. På rymdskeppet får man stifta bekantskap med fler robotar, bland annat min favorit, renhållningsroboten M-O. Den är ungefär 5 gånger mindre än Wall-e och är väldigt renlig och pedantisk. Dess uppgifter är att hålla skeppet rent från "främmande föroreningar". Men när Wall-e dyker upp på skeppet blir det jobbigt för M-O. Eftersom skeppet inte har varit i kontakt med jordiska substanser på några hundra år, och Wall-e i princip är indränkt i jord, smuts och rost, så blir det ett heltidsjobb för M-O att städa upp det spår av "främmande föroreningar" som Wall-e lämnar efter sig på skeppet, vilket M-O visar sitt största missnöje över.
   Humorn är i gammal vanlig Disney-stil. Stundvis högt tempo och jag fick mig ett par härliga skratt. Men budskapet blir nästan lite för tydligt, vilket kväver en del av humorn. Wall-e är en fantastisk idé och är underbart bra gjord, men det väger inte helt jämnt mellan budskap och underhållning. (Men gott och väl sevärd) Jag skulle nog ge den 3 stjärnor/plus/getingar/popcorn av 5 möjliga.


Och vad har du gjort på sommarlovet då?

De vanliga frågorna. Vad har jag gjort på sommarlovet? Har jag haft det roligt på sommarlovet? Har jag badat på sommarlovet? Har jag haft sommarlov överhuvudtaget?
   Om någon verkligen skulle fråga mig det där sista skulle jag förmodligen med tveksam röst svara "Nja... Jag tror det...". Vartenda år, så fort man sätter sin fot på skolområdet känns det som om man bara varit borta en helg. Det är lite sorgligt...
   Men jag vet att jag har gjort andra saker i sommar. Jag har hittat en massa bilder som tyder på att jag varit på flera andra platser under månaderna juni-augusti.
   I början av juli spelade Springsteen i Göteborg. Själv är jag sådär förtjust i honom, men både mamma och pappa hade gett sig tusan på att åka dit. Fast då var ju frågan, vad skulle de göra av med mig och syrran?
   Visst, vi hade nog kunnat följa med och se på Springsteen. Saken var bara den att alla biljetter var helt slutsålda sen några veckor tillbaka... Men de kom på en lösning. De dumpade oss på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och vrålade vidare till Göteborg själva.
   På caféet vid Bråkmakargatan bjöd de oss på bulle och läsk, för att sedan listigt nog smita iväg runt tvåtiden. För sent insåg vi att vi var helt ensamma. Omringade av tyskar, gråtande barn, och små Pippi-kopior som tultade runt och skrålade på "här kommer Pippi Långstrump" på ett dussin olika språk. Men, men. Går man i gymnasiet reder man sig själv, tänkte vi. Fast vi ignorerade det faktum att går man i gymnasiet så brukar man även vara för stor för att besöka såna här ställen. Men är man barnslig så tänker man inte på sånt, och har dessutom tio gånger så mycket roligare.
   Dagen fortfor med att syrran lekte paparazzifotograf och försökte ta bilder av Karlsson på taket, Kling och Klang, och Prussiluskan (som vi såg vingla omkring på ett livsfarligt sätt i Törnrosdalen på en skranglig cykel). Själv nöjde jag mig med att fastna i ett av husen i den lilla staden, och av en olyckshändelse skrämma slag på Kalle 5 år. (Detaljer om den händelsen kan höras från mina bekanta, för jag orkar inte den dra den igen. Det var föresten Kalles pappas fel alltihop!)
   Nåja, våra föräldrar hade i alla fall talat om var de gömt nyckeln till stugan. Så när alla började gå hem så hade vi alla fall nåt ställe att återvända till. Nu i efterhand förstår jag inte varför ingen klok vuxen någonsin tagit med mig till Astrid Lindgrens värld förut. Om jag tyckte att det var så här roligt nu, vad skulle jag inte då ha tyckt när jag verkligen var barn? Jag hade pinsamt kul där bland alla sagofigurer och barndomsminnen. 
   Det var väl den enda händelsen värt att skriva om för mig. Nu när jag tänker efter... Har jag heller aldrig varit till Legoland. Det kan vara något att fundera över till nästa sommarlov. I och för sig borde jag börja på högskolan härnäst och planera min framtid som en mogen människa, men jag har räknat ut att eftersom jag åt så många krumelurpiller där borta så borde jag åldras baklänges och alltså inte behöva söka till någon tråkig skola. Istället har jag bestämt mig för att försöka få plats på ett dagis.
   Ha så kul! För det ska jag sannerligen ha.


Mimmi Arvidsson

RSS 2.0