journalisterna

Nu är det snart jul igen. Och allt vad det innebär. Lycka, värme, släktsammankomster, givmildhet, frosseri, tv-skval och stämningsfulla snöfall, alternativt ångest, vemod, konflikter, katastrof, svält och iskalla vinternätter. Det är ju lite olika, det där.

Jag gillar julen. De positiva känslor jag känner inför traditionen bottnar främst i de minnen jag fick som litet barn, då jag värdesatte julen högt. Självklart var det mycket paketen och leksakerna inuti julklapparna som lockade, men det var också någonting med hela fenomenet. Det var mysigt med kylan, de becksvarta dygnen, det vita snöfallet. Det var roligt att klä granen och utsmycka hemmet, att ligga vaken på natten före dopparedagen och tro på myter om tomten. När jag tänker vidare på det så var det lite som att gå in i en drömvärld. Julen innebar en sorts mystik som var väldigt intressant. Speciellt för ett litet barn.

Det man får intrycket av är ju att de allra flesta älskar julen som barn. I takt med att man blir äldre så försvinner mystiken gradvis och den kärleksfulla inställningen tar en negativ vändning. Julen förvandlas till någonting som man bara måste genomhärda.

Visst innebär julen en massa huvudvärk. Och visst är det ett kommersiellt kalas med en tjock bok av oskrivna lagar om hur "Den riktiga julen" ska vara. Vi svenskar är ju som känt väldigt trollbundna vid våra traditioner. Vi gillar att dricka litervis med snaps och hoppa som grodor runt midsommarstången. Vi tycker att det är roligt att ställa till med gigantiska tillställningar där vi suger innehållet ur kräftor på våra lantliga sommarställen. Vi älskar att hissa flaggan under Nationaldagen och stolt skåla över våra blå-gula färger. Vi kräver svenska köttbullar och potatis på vårt julbord.

Jag orkar inte riktigt gnälla på julen. Jag känner inte direkt för att ansluta mig till den allt större skaran som tjatar om att julen har blivit alldeles för konsumtionsinriktad och att traditionen har tappat sitt ursprungliga, kristna syfte. Det känns inte direkt lönsamt. Det svenska julfirandet är som det är för att vi svenskar tydligen vill ha det så. Julfirandet är ju precis som alla våra andra större nationella traditioner. Våra nationella traditioner som i regel är dragna till sin spets, otroligt överexponerade. Och julen är inget undantag.

Det som stör mig mest är alla dessa överdrivna, julrelaterade inslag, både i vardagslivet och media. Tvångsmässiga julmiddagar med jobbet, dessa eviga, "traditionsenliga" julkortsförsändelser, Carolas julfirande i Betlehem. Det hela förvandlas till ett hjärntvätteri i allra högsta grad. På Aftonbladets hemsida finns en uppsjö av huvudvärk: Följ med när Ernst Kirschsteiger jagar en gran, få en komplett vägbeskrivning om vart du skall åka för att försäkra dig om "en vit jul", och självfallet, de eviga julklappstipsen från helvetet.

Äsch. Julen måste också få ha sina mindre bra sidor. Lite kommersiell skåpmat får vi överleva, en smula överexponering får vi handskas med. På tal om försummandet av "den kristna julen", så tycker jag inte alls att julfirandet ska behöva bindas till Kristi födelse. Julen ska helt enkelt innebära en trevlig traditionshelg, och istället för att tänka på Jesus så bör man skänka en tanke åt alla dem som inte har möjlighet till en trevlig jul.

Robin Larsson

Nu är det snart jul igen. Jag har fortfarande inte riktigt tröttnat på denna härliga tradition, fast jag vet att det är många i min ålder som börjar vackla i sin barnsliga förtjusning till denna högtid nu. Själv måste jag tyvärr erkänna för mig själv att julklappar och önskelistor har börjat tappa en aning betydelse för mig... Så istället för att skriva en önskelista har jag ägnat tio minuter åt att fastställa tre saker som hör den svenska julen till:

1: Julmust konkurrerar ut Coca Cola och amerikanerna sliter sitt hår.

2: SVT spenderar gud vet hur mycket pengar på att köpa in "Kalle Anka och hans vänner Önskar God Jul" för att slippa total bojkottning av kanalen på julafton.

3: Julbocken i Gävle brinner.

   Julmust. Jag älskar julmust. Och en sann julmustälskare vet att julmust är mycket godare än påskmust. Nej, de smakar inte likadant. Ät din favoritglass på en soptipp så förstår du vad jag menar. Julmust ska det vara, och den ska inte säljas året runt. Julmust är nämligen en av mycket få drycker där smaken även hänger på miljön och omständigheterna. Om den t.ex. såldes året om så skulle den inte alls smaka lika gott. Och varje vinter blickar Coca Cola-företagen mot det lilla erbarmliga landet Sverige och undrar varför deras försäljning alltid minskar med x antal procent just där varenda jul.

   Kalle Anka är ju en seglivad tradition. Programmet sändes första gången 1958 i Amerika (fyller 50 år i år alltså!), men började inte sändas i SVT förrän 1960.

Anledningen till att jag tidigare inte nämnde den exakta summan för att köpa in den här gamlingen varenda jul... Är för att SVT har vägrat att tala om det. Bara att det är "väldigt dyrt".

   Så därför, när Arne Weise avgick som julvärd och kontraktet med Disney hade upphört, bestämde sig SVT för att nu, nu var det nog läge att äntligen bli kvitt det där förskräckliga fjäderfäet! Men när detta beslut nådde allmänheten fick SVT samma status som Hitler och Mussolini.

   Programmet sändes som vanligt året därpå också.

   Gävlebocken är en annan kär tradition som funnits nästan lika länge (sen 1966) och svenskarna älskar den så mycket att vi lik förbannat har bestämt oss för att bockfan ska brinna ner till grunden varje vinter. Och när den inte har brunnit ner så har den åtminstone förstörts på ett eller annat sätt. (Ägaren till den raggarbil som kraschade in i bocken 1976 får gärna höra av sig!) För mig ska den helst överleva fram till jul, men efter det kan den gärna få sluta sina dagar som ett tre ton brinnande inferno. Förra året blev det ju inget (må djävulen ta dig Fiber ProTector!) men i år har man bestämt sig för att pröva utan flamskydd, eftersom bocken förlorade sin vackra färg av det.

   Så, receptet för en riktig jul i år: Bunkra upp med 50 liter julmust. Knäpp på TV:n klockan 15:00. Be era vänner i Gävle att ladda sina tändare...

   God Jul!

// Mimmi Arvidsson

Hösten är deprimerande. Oktober och november är gråa och regniga, sommaren är för länge sedan slut. Januari och februari är också deprimerande. Då vill man ha vår, men värmen känns långt borta. Men mitt i allt det här finns december, och det känns glatt. När jag tänker på december månad tänker jag mig vita och röda färger, jul och jullov. Att december finns är väldigt tursamt för det känns som att det piggar upp mitt i allt nedstämt.

Vad exakt som betyder så mycket för mig vid jul vet jag inte, det går inte att sätta fingret på. Men alltsammans gör december till en bra månad. Färgerna röd och vit är två motsatser till höstens gråa färg och januaris och februaris hårda, ångestrelaterade svarta färg. Lov är ju alltid härligt men det är ändå ledsamt med höstlov, eftersom det då är höst. Sportlovet ligger lite för tidigt för att den härliga våren ska vara kommen och det innehåller inget firande som jul och påsk gör. Påsklovet är underbart men alltid mycket kortare än jullovet. Jag borde älska påsklov nu när jag tänker efter, men jag har aldrig riktigt reagerat på det. Det är bara sommarlovet som är bättre än jullovet. Ändå är det vår under påsklovet och man firar påsk så det finns inget deprimerande över påsklovet heller.

Julklapparna börjar bli lite mer deprimerande. När man var liten fick man en jättekul brandbil, men nu har jag önskat mig en rakapparat. Jag brukar tänka att jag kanske ska önska mig en brandbil till jul, men det skulle bara inte vara samma sak längre, inte lika kul som när jag var liten. Jag tycker inte att det är något speciellt med att åka ner till mormor och morfar på julafton. Det har slagit mig att de bor ju ändå på samma gata som mig och jag är där nästan varje dag ändå. Julmaten är viktig men Sibylla är minst lika gott. Kalle anka har jag sett sjutton gånger på julafton så jag känner mig lite uttråkad av det. Nu har jag för länge sedan också förstått att julpyntet inte är godis och allt som är godis kan jag inte äta för det gör mig fet. Små barn bryr sig inte om att goda saker är dåligt att äta, de äter ändå.

December är ändå en väldigt mysig månad, och vilken månad som är bäst av juni och december går inte att avgöra.

Marcus O

Julen kommer!

    Någonting som jag tycker hör julen till är årets Julkalender. Jag har gjort det till en tradition att titta på den varje år och följa den slaviskt ända fram till den 24 december då jag ger den ett betyg och sedan diskuterar med vem som helst som vill lyssna (eller för all del inte vill) om vad som var bra och dåligt med den. Men nu på senare år så har jag inte riktigt kunna följa den lika energiskt som förr. Det är inte för att jag inte har tid att se på den, Nej, problemet är att det nu på sistone inte har varit mycket till julkalender att titta på! Jag vet inte vad det är för fel på folk nu förtiden, de senaste julkalendrarna har varit av skamligt dålig kvalité, antingen är det en konstig handling, bristfälligt skådespeleri, eller total frånvaro av julstämning! Det känns som om julkalendrarna har ändrat färg, från guldglittrigt mysigt röd till en form av bedrövlig grön/vit färg som man ser på sjukhus ibland.

    Om jag skulle rada upp varje julkalender från 1996 till 2007 och se vad jag kommer ihåg från dem så kanske jag kan ta reda på när de började tappa i kvalité?

Mysteriet på Greveholm: Jag är inte ensam om att tycka att det är den bästa julkalendern som har gjorts! Bra skådisar, härliga miljöer, originell handling och framför allt otroligt spännande! Fastän den kunde ha haft lite mer julstämning så hör den absolut till eliten av alla julkalendrar!

Pelle Svanslös: Baserad på redan existerande böcker så handlingen var inte särskilt ny, men den hade en skön stämning, gullig handling och är förmodligen en av Sveriges mest påkostade julkalendrar. Inte bara på grund av de mekaniska svansarna och miljöerna, utan också för den elit av skådespelare som ställde upp i rollerna.

När karusellerna sover: Mycket julstämning, dugliga skådisar och en annorlunda handling. Jag kommer ihåg att jag ibland blev trött på att de sjöng så mycket (när jag var liten), men nu i efterhand så tycker jag att det hörde till stämningen och det hade inte varit samma sak utan låtarna. Den har förstås blivit anklagad för smygreklam då den utspelar sig på Liseberg, men om det blir så här bra julkalendrar tycker jag att det är en världslig sak.

Julens hjältar: Här var det också mycket sång och dans, men julstämningen fanns där hela tiden. Kalenderns hade en ganska söt handling, många kända skådespelare, var rolig, och utspelar sig dessutom i en "miniatyrvärld" där huvudrollsinnehavarna kan sitta på tändsticksaskar eller trådrullar, vilket alltid är lika roligt att titta på när man är barn.

Ronny och Julia: En intressant tolkning av Shakespeares "Romeo och Julia", fast med två barn som inte får leka med varandra istället. Bra skådisar (trots att det inte var så många man kände igen) och en trevlig julstämning. Handlingen var söt och karaktärerna roliga.

Kaspar i Nudådalen: Den här kalendern fick på pisken av tidningarna för att barnen låtsades vara sjuka för att slippa skolan, samt svor, vilket Per Oscarsson också gjorde i riklig mån. Jag skulle vilja reducera det till att bara ett av barnen svor och att det inte var någon som lät sig luras av deras falska hostningar. Men jag erkänner att det var en annorlunda kalender som jag inte genast föll för men som visade sig vara riktigt underhållande att titta på. Den hade julstämning, bra skådisar och en intressant handling, vilket jag tycker är tillräckligt för att få betyget godkänt.

Dieselråttor och sjömansmöss: Originell handling, men på grund av frånvaron av julstämning tycker jag att den skulle ha gjort sig bättre som en vanlig tv-serie för barn istället för en julkalender. Dock var det roligt med en miniatyrvärld igen, vilket åtminstone ger den ett godkänt (enligt mig).

Håkan Bråkan: ... Här har vi julkalendrarnas Hitler. Som en mjölbagge dök den upp 2003 för att sprida förstörelse. Vore julkalendrarna en Paradisask så skulle det här vara den där äckliga pralinen som ingen vill ha. Den här kalendern fick också negativa skriverier i tidningarna, bl.a. för att barnen tog sina lärare på brösten. Den som skrev manuset hade nog något väldigt pedagogiskt i åtanke när han skrev den scenen. Som gammal "Sune-läsare" så avskydde jag den här julkalendern. I böckerna var Håkan en äcklig, snuskig och bråkig lillebrorsa till den snälla Sune. I den här handlingen är det snarare Sune som fått Håkans gamla roll, medan Håkan själv har blivit en naiv missförstådd pojke med fantasi och superhjälteambitioner som gillar att kolla på "Det sjunde inseglet". Pappa Rudolf som tidigare varit en komiskt klumpig karaktär har nu blivit en sorglig typ som det inte är ett dugg roligt att skratta åt. Och javisst ja, mamma Karin ligger instängd på ett mentalsjukhus och hålls kvar av en något störd psykiatriker som är kär i henne. Färgerna i filmen är blå-grön-grå och får mig att må illa när jag tänker tillbaka på den. Jag ska köpa DVD:n och bränna den bakom huset, där jag ska gräva ner den i en hög av dynga.

Höjdarna: den här gången verkade nästan SVT skämmas lite för att ha godkänt en sådan styggelse till julkalender förra året, så denna gång tänkte de minsann inte ge tidningarna något de kunde klanka ner på! Resultatet blev en julkalender som uppenbarligen riktade sig till barn mellan 2 och 6 år. Jag skojar inte. Först när jag fick höra att det skulle vara dockor istället för människor i årets julkalender så blev jag lite besviken, men tänkte att den omöjligen kunde vara värre än förra året. Tja... det beror nog på hur man ser den. Den var i alla fall tråkigare. Jag har alltid haft det intrycket att julkalendrar var riktade till barn mellan 5 och 11 år. Ett tips regissören: Barn som börjat skolan tycker inte att det är kul att gissa vad Luleå har i sin frys.

En Decemberdröm: Den tredje julkalendern i rad som hamnar på min hatlista. Den här kalendern såg väldigt bra ut på papper. En ensam pojke, som enligt mig spelades av en inte alltför duktig skådespelare, som hamnar i koma och kommer till en slags drömvärld. Men i verkligheten så var handlingen alldeles för komplicerad. En massa virrvarr om en mamma med kraxig röst, en knepig rik familj, tröstare, andra världar, Robert Gustavsson med glassfrisyr med mera. Det här är den enda julkalendern (borträknat "Höjdarna" som jag inte klassar som en julkalender) jag slutade titta på före den 20: e december. Den var så knepigt/knarkad/konstig att jag inte kunde förmå mig att fortsätta följa den.

Lasse-Majas detektivbyrå: Den första julkalendern sen 2002 som började gå i rätt riktning. Men ändå inte... Lasse-Majas detektivbyrå bygger, liksom Pelle Svanslös julkalender, på redan existerande böcker. I Pelles fall gjorde det ingenting. Det var en så pass egen prägling på historierna och annorlunda tolkning (på ett bra sätt, inte som Håkan Bråkan) att den ändå blev intressant att titta på. Men problemet med Lasse-Maja är att det är detektivhistorier. Och själva vitsen med detektivhistorier är att man inte ska ha en aning om vem boven är. Handlingen kretsar ju kring fallet, så då blir det tråkigt om man redan känner till svaret. I och för sig är det en egen handling på sidan om, men det räcker inte. Jag har inte läst Lasse-Majaböckerna, men handlingen tilltalade mig ändå inte. Miljöerna är återigen grå-grön-blåa och stämningen är inte mycket att hänga i julgran. Och ja, med det menar jag att julstämningen är för låg.

En riktig jul: Det här är lite som Karlsson på taket. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Men eftersom jag tycker att Karlsson är en dryg och elak karaktär, så tycker jag att Nissan i den här julkalendern är en dryg och elak karaktär. Kort sagt så handlar den om en bitter och sur flicka som vill fira jul med bara sin mamma, och inte med sin mammas kärleksintresse och hans son. Den sura ungen har ingen anledning alls att hata dem, hon bara gör det. Och så når hennes tjuriga önskning tomten som beordrar ut sin lataste och odugligaste nissa på jobbet, eftersom hon ändå inte gör någon nytta på Nordpolen. Och som jag sagt tidigare så är Nissan störande. Det finns vissa glimtar av guldkorn i julkalendern, men dem missar jag i det där förbaskade blå-grön-gråa ljuset igen. Jag vet inte riktigt, men det verkar som om de har förlagt det där ljusa fina ljuset någonstans sen de filmade Kaspar i Nudådalen.

Hoppas på att årets julkalender håller en högre standard. Den lät lovande när jag läste om den i tidningen, så vem vet.

    God jul på er i alla fall! (21 dagar och 15 timmar kvar!)

//My/