Here lies an atheist...

Någonstans på en amerikansk kyrkogård kan man bland alla "R.I.P" och "we will miss you" och andra trevliga små texter man skriver på en anhörigs gravsten för att få den att verka mer personlig, hitta en sten med en lite annorlunda ristning. "Here lies an atheist, all dressed up but no place to go". En text som garanterat gör så att du får uppmärksamma ögonen på dig till och med efter döden. Nu är jag dock inte säker på om den här graven verkligen finns, eller om det bara är en rolig historia som har vandrat runt, eller om det kanske faktiskt existerar massvis med gravar med den texten bara för att man tycker att den är skojig, och den döde råkar ha ett extremt sinne för humor. Det är ju lätt en text som man skrattar åt vid första anblicken, den har ju en rolig poäng och så. Men när man skrattat färdigt åt den så blir man plötsligt något eftertänksam istället. En ateist tror ju inte på någon gud, så... (i brist på att kunna uttrycka mig intelligentare)Vart tar de vägen när de dör?


Det är en knepig grej det där med religion egentligen... Det verkar ju finnas hur många som helst. Jag kan för min del inte förstå hur någon kan vara så övertygad om att just dennes religion är den rätta när det finns tusentals andra människor som är lika övertygade om att det är deras religion som är den sanna. Ska man tro på att det finns en allsmäktig gud som har skapat allt och att man kommer till himlen när man dör? Eller att man föds om och om igen som ett evigt kretslopp? Eller att man simpelt slutar existera punkt slut? Och vad har man för anledning till att välja just den religionen istället för någon annan? Typ, varför känner man att kristendomen är den rätta tron och inte hinduismen?


Många frågor men få svar, som det alltid brukar vara, men så blir det ju gärna när man försöker förstå sig på religion (och därför anledningen till att jag i vanliga fall undviker att uttrycka mig inom ämnet). Av någon anledning verkar det som om människan alltid har haft ett behov av att tro på något, särskilt allsmäktiga gudar har varit populära inom alla sorters kulturer.


Själv är jag lite skeptisk till sådana här saker, inte riktigt så mycket att jag vill kalla mig för en sann ateist, men snarare en slags gnällig tvivlare som varken vågar säga ja eller nej till gudar och andra övertygelser. Så för mig är det absolut omöjligt att kunna tro så helhjärtat på någonting som inte ens går att bevisa, eller ge en sund logisk förklaring till. Fast trots det så kan jag ändå inte riktigt kasta ämnet i en soptunna och föraktfullt kalla det för skräp. Hur fantastiskt det än låter med att det skulle finnas en "Gud" som bevakar varje steg vi tar så kan det ju fortfarande hända att det är sant... Man kan ju aldrig vara riktigt hundra procent säker på något menar jag.



//My/


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0