Here lies an atheist...

Någonstans på en amerikansk kyrkogård kan man bland alla "R.I.P" och "we will miss you" och andra trevliga små texter man skriver på en anhörigs gravsten för att få den att verka mer personlig, hitta en sten med en lite annorlunda ristning. "Here lies an atheist, all dressed up but no place to go". En text som garanterat gör så att du får uppmärksamma ögonen på dig till och med efter döden. Nu är jag dock inte säker på om den här graven verkligen finns, eller om det bara är en rolig historia som har vandrat runt, eller om det kanske faktiskt existerar massvis med gravar med den texten bara för att man tycker att den är skojig, och den döde råkar ha ett extremt sinne för humor. Det är ju lätt en text som man skrattar åt vid första anblicken, den har ju en rolig poäng och så. Men när man skrattat färdigt åt den så blir man plötsligt något eftertänksam istället. En ateist tror ju inte på någon gud, så... (i brist på att kunna uttrycka mig intelligentare)Vart tar de vägen när de dör?


Det är en knepig grej det där med religion egentligen... Det verkar ju finnas hur många som helst. Jag kan för min del inte förstå hur någon kan vara så övertygad om att just dennes religion är den rätta när det finns tusentals andra människor som är lika övertygade om att det är deras religion som är den sanna. Ska man tro på att det finns en allsmäktig gud som har skapat allt och att man kommer till himlen när man dör? Eller att man föds om och om igen som ett evigt kretslopp? Eller att man simpelt slutar existera punkt slut? Och vad har man för anledning till att välja just den religionen istället för någon annan? Typ, varför känner man att kristendomen är den rätta tron och inte hinduismen?


Många frågor men få svar, som det alltid brukar vara, men så blir det ju gärna när man försöker förstå sig på religion (och därför anledningen till att jag i vanliga fall undviker att uttrycka mig inom ämnet). Av någon anledning verkar det som om människan alltid har haft ett behov av att tro på något, särskilt allsmäktiga gudar har varit populära inom alla sorters kulturer.


Själv är jag lite skeptisk till sådana här saker, inte riktigt så mycket att jag vill kalla mig för en sann ateist, men snarare en slags gnällig tvivlare som varken vågar säga ja eller nej till gudar och andra övertygelser. Så för mig är det absolut omöjligt att kunna tro så helhjärtat på någonting som inte ens går att bevisa, eller ge en sund logisk förklaring till. Fast trots det så kan jag ändå inte riktigt kasta ämnet i en soptunna och föraktfullt kalla det för skräp. Hur fantastiskt det än låter med att det skulle finnas en "Gud" som bevakar varje steg vi tar så kan det ju fortfarande hända att det är sant... Man kan ju aldrig vara riktigt hundra procent säker på något menar jag.



//My/


Angående religion

Alla människor funderar någon gång i sitt liv på det oöverskådliga ämnet religion. På det som också brukar kallas tro. Inom religionens ramar ryms många stora, omfattande frågor. Frågor om livet, om hur vi kom till och varför. Frågor som har etsat sig fast på människors hjärnhinnor sedan tidernas begynnelse. Händer det något efter döden, i sådana fall vad? Vad - eller vem - skapade universum? De flesta frågor förblir obesvarade, mycket tack vare att svar till dessa frågor är närmast omöjliga att finna.


Det är ganska enkelt att ifrågasätta religion. Religion har genom människans historia lett till väldigt mycket elände. Krig, konflikter och många människors död har direkt eller indirekt orsakats av andra människors tro. I dagens läge råder det oro på många håll och kanter runtom i världen, i många fall av religiösa orsaker. Människors tro och olika former av kulturer krockar ständigt med varandra och skapar problem.


Varför existerar det något sådant som religion? Det är en fråga värd att fundera på, speciellt när det så ofta tenderar att ge upphov till något negativt snarare än något positivt. Personligen har jag grubblat över frågan ett antal gånger, speciellt i samband med att jag har funderat på mina egna åsikter kring det hela. Vi människor har nog helt enkelt ett behov att finna svar på frågor. Vi har svårt att låta saker vara olösta eller obesvarade. Det oroar oss. Jag tror att människor behöver någonting att tro på, någonting att klamra sig fast vid. Något som bringar någon form av trygghet. Exempelvis, klart det blir mindre skrämmande att ställa sig inför döden om man har en tro på en allsmäktig Gud som tar emot en. Om man tror på ett himmelrike där allt blir bra, eller på en reinkarnation, eller vad det nu kan vara som religionen hävdar. Alltså, på många vis så tror jag att fenomenet religion har sina rötter i mänsklig rädsla. I den eviga jakten på svar förlitar man sig på en religiös tro, på sätt och vis i bristen på egentliga förklaringar.


Jag ställer mig väldigt neutralt inför den religiösa tron. Jag försöker att välja det logiska. Förvisso är logik också något relativt, något individuellt, vi har alla olika uppfattningar om vad som kan anses som logiskt och inte. Men jag anser att det viktiga är att vara ärlig mot sig själv och försöka se så klart som möjligt på saker och ting, och inte försöka finna trygghet i en religiös tro som man i grund och botten inte instämmer med. Religion bör inte styras av rädsla, vilket jag fått uppfattningen om att den alltför många gånger gör.


Trots att jag själv inte är troende, så respekterar jag de människor som är det och den tro de lever efter. Jag har vid ett antal tillfällen haft diskussioner med djupt troende personer, då de har försökt förklara sina åsikter kring deras tro och besvara de frågor jag haft. Och poängen är inte då att jag bokstavligt ska hålla med, eller ens förstå, utan att jag bara ska få en liten inblick i deras tankar och se att de verkligen tror på vad de säger.


För religion är inte något man ska tvingas på, eller födas upp och uppfostras i. En religiös tro är något man själv ska forma och utveckla, genom egna upplevelser och tankegångar. Och för mig behöver inte en religiös tro innefatta en Gud, eller något annat som är ganska typiskt för fenomenet. Man kan lika gärna se det som en livsfilosofi, ett sätt att leva och ett sätt att se på saker och ting. Människosyn, liv och leverne, etik och moral. Allt som livet, och mer därtill, innefattar.


Krönika om Kristendom

Kristendomen är ett ganska omstritt ämne. Vissa känner ett hat så fort det kommer på tal och gormar om jävla Jehovas, homofober, Kristdemokraterna och annat som man kan störa sig på. Min farfar hör nog förmodligen till den skaran som har en relativt negativ syn på ämnet i fråga. Åtminstone tror jag det, då det enda jag egentligen hört honom säga om det är (läs detta med grovt Växbomål) "Den där Jesus var allt en jävla huligan. Och jag ger mig fan på att han var bög också..."

   Men bara för att min farfar kanske inte är den mest gudfruktige mannen i världen så betyder ju inte det att det inte finns folk som faktiskt har respekt för Bibeln. Och jag har i min tur respekt för dem. Även om jag inte är så förtjust i kyrkan, och oftast tycker att den är lite störande med det löjliga motståndet mot homoäktenskap t.ex. och deras tvivelaktiga handlingar i historien. Fast jag skulle ändå aldrig gå så långt som att påstå att jag hatar kristendomen. Tänker man efter så är ju flera av våra lagar delvis baserade på bibelns tio budord, och om alla var kristna skulle det förmodligen vara bra mycket fredligare i världen.     

   Jag har kommit fram till att det är lite som att hata Bamse. Många gånger har jag hört folk utrycka sitt missnöje och hat mot den blåluvade nallen som är så fjolligt snäll, men hur kan man hata någon som är emot mobbing, skyddar miljön, och hjälper folk?

  För mig kommer bibeln alltid ha samma status som en lång äventyrsberättelse som jag förmodligen aldrig kommer att kunna uppmana tillräckligt med tid och energi för att läsa. Lite som Sagan om Ringen. (Jesus kanske i själva verket var en alv?)

   Nej, om det finns en Gud så får han ursäkta om jag tar Bibeln med en nypa salt. Eller snarare begraver nämnda bok i en blylåda full med vägsalt och gräver ner den under en sten i skogen. Det skulle vara trevligt om Gud finns. Absolut. Men jag har bara svårt att tro på det när det enda som bevisar att han finns, är en bok skriven av människor.


// Mimmi Arvidsson
  


För guds skull!

Jag är kanske inte den rätta personen för religiösa ämnen, Tror aldrig att jag varit religiös på eget initiativ i hela mitt liv. Kanske jag i unga år har anordnat begravning för en och annan mask, fast då hade jag ju förstås tagit livet av det arma djuret innan..."Man skall icke dräpa..."


I alla fall bland det värsta jag vet är när människor vill pracka på mig sin tro. När de står leende på stan iklädda finkostym och med tindrande ögon räcker en bibel mot mig. Den klassiska frågan är "Vad är meningen med livet för dig?" och man blir alldeles matt och jag tycker att jag från första början utstrålat mitt "Nej tack!" ytterst tydligt, men så är det tydligen inte.  


Samma sak när de knackar på dörren och delar ut broschyrer och pratar och pratar. De lyckas alltid komma när man är ensam hemma. Jag förstår inte hur, Jehovas och Frälsningsarmén måste ha pejlar utsatta för att hitta till närmsta hus för att utsätta varje ensam tonåring och barn för sin hjärntvättande frälsning.


Kan jag få välja själv om jag vill bli frälst? Eller varför inte starta en postorderhemsida?

"Jehovas: Ett komplett frälsningspaket för dig!

Köp tre religioner betala för två.

Snabbt och fraktfritt!"

Utmärkt om ni frågar mig.


Okej det är väl självklart att jag inte missunnar dessa människor att ha sin tro, men hur vore det om ni lämnade mig i fred? Jag accepterar er, acceptera mig.

//Frida Söderberg


Jul och huvudvärk

Nu är det snart jul igen. Och allt vad det innebär. Lycka, värme, släktsammankomster, givmildhet, frosseri, tv-skval och stämningsfulla snöfall, alternativt ångest, vemod, konflikter, katastrof, svält och iskalla vinternätter. Det är ju lite olika, det där.


Jag gillar julen. De positiva känslor jag känner inför traditionen bottnar främst i de minnen jag fick som litet barn, då jag värdesatte julen högt. Självklart var det mycket paketen och leksakerna inuti julklapparna som lockade, men det var också någonting med hela fenomenet. Det var mysigt med kylan, de becksvarta dygnen, det vita snöfallet. Det var roligt att klä granen och utsmycka hemmet, att ligga vaken på natten före dopparedagen och tro på myter om tomten. När jag tänker vidare på det så var det lite som att gå in i en drömvärld. Julen innebar en sorts mystik som var väldigt intressant. Speciellt för ett litet barn.


Det man får intrycket av är ju att de allra flesta älskar julen som barn. I takt med att man blir äldre så försvinner mystiken gradvis och den kärleksfulla inställningen tar en negativ vändning. Julen förvandlas till någonting som man bara måste genomhärda.


Visst innebär julen en massa huvudvärk. Och visst är det ett kommersiellt kalas med en tjock bok av oskrivna lagar om hur "Den riktiga julen" ska vara. Vi svenskar är ju som känt väldigt trollbundna vid våra traditioner. Vi gillar att dricka litervis med snaps och hoppa som grodor runt midsommarstången. Vi tycker att det är roligt att ställa till med gigantiska tillställningar där vi suger innehållet ur kräftor på våra lantliga sommarställen. Vi älskar att hissa flaggan under Nationaldagen och stolt skåla över våra blå-gula färger. Vi kräver svenska köttbullar och potatis på vårt julbord.


Jag orkar inte riktigt gnälla på julen. Jag känner inte direkt för att ansluta mig till den allt större skaran som tjatar om att julen har blivit alldeles för konsumtionsinriktad och att traditionen har tappat sitt ursprungliga, kristna syfte. Det känns inte direkt lönsamt. Det svenska julfirandet är som det är för att vi svenskar tydligen vill ha det så. Julfirandet är ju precis som alla våra andra större nationella traditioner. Våra nationella traditioner som i regel är dragna till sin spets, otroligt överexponerade. Och julen är inget undantag.


Det som stör mig mest är alla dessa överdrivna, julrelaterade inslag, både i vardagslivet och media. Tvångsmässiga julmiddagar med jobbet, dessa eviga, "traditionsenliga" julkortsförsändelser, Carolas julfirande i Betlehem. Det hela förvandlas till ett hjärntvätteri i allra högsta grad. På Aftonbladets hemsida finns en uppsjö av huvudvärk: Följ med när Ernst Kirschsteiger jagar en gran, få en komplett vägbeskrivning om vart du skall åka för att försäkra dig om "en vit jul", och självfallet, de eviga julklappstipsen från helvetet.


Äsch. Julen måste också få ha sina mindre bra sidor. Lite kommersiell skåpmat får vi överleva, en smula överexponering får vi handskas med. På tal om försummandet av "den kristna julen", så tycker jag inte alls att julfirandet ska behöva bindas till Kristi födelse. Julen ska helt enkelt innebära en trevlig traditionshelg, och istället för att tänka på Jesus så bör man skänka en tanke åt alla dem som inte har möjlighet till en trevlig jul.



Robin Larsson


Julkrönika

Nu är det snart jul igen. Jag har fortfarande inte riktigt tröttnat på denna härliga tradition, fast jag vet att det är många i min ålder som börjar vackla i sin barnsliga förtjusning till denna högtid nu. Själv måste jag tyvärr erkänna för mig själv att julklappar och önskelistor har börjat tappa en aning betydelse för mig... Så istället för att skriva en önskelista har jag ägnat tio minuter åt att fastställa tre saker som hör den svenska julen till:

1: Julmust konkurrerar ut Coca Cola och amerikanerna sliter sitt hår.

2: SVT spenderar gud vet hur mycket pengar på att köpa in "Kalle Anka och hans vänner Önskar God Jul" för att slippa total bojkottning av kanalen på julafton.

3: Julbocken i Gävle brinner.

   Julmust. Jag älskar julmust. Och en sann julmustälskare vet att julmust är mycket godare än påskmust. Nej, de smakar inte likadant. Ät din favoritglass på en soptipp så förstår du vad jag menar. Julmust ska det vara, och den ska inte säljas året runt. Julmust är nämligen en av mycket få drycker där smaken även hänger på miljön och omständigheterna. Om den t.ex. såldes året om så skulle den inte alls smaka lika gott. Och varje vinter blickar Coca Cola-företagen mot det lilla erbarmliga landet Sverige och undrar varför deras försäljning alltid minskar med x antal procent just där varenda jul.

   Kalle Anka är ju en seglivad tradition. Programmet sändes första gången 1958 i Amerika (fyller 50 år i år alltså!), men började inte sändas i SVT förrän 1960.

Anledningen till att jag tidigare inte nämnde den exakta summan för att köpa in den här gamlingen varenda jul... Är för att SVT har vägrat att tala om det. Bara att det är "väldigt dyrt".

   Så därför, när Arne Weise avgick som julvärd och kontraktet med Disney hade upphört, bestämde sig SVT för att nu, nu var det nog läge att äntligen bli kvitt det där förskräckliga fjäderfäet! Men när detta beslut nådde allmänheten fick SVT samma status som Hitler och Mussolini.

   Programmet sändes som vanligt året därpå också.

   Gävlebocken är en annan kär tradition som funnits nästan lika länge (sen 1966) och svenskarna älskar den så mycket att vi lik förbannat har bestämt oss för att bockfan ska brinna ner till grunden varje vinter. Och när den inte har brunnit ner så har den åtminstone förstörts på ett eller annat sätt. (Ägaren till den raggarbil som kraschade in i bocken 1976 får gärna höra av sig!) För mig ska den helst överleva fram till jul, men efter det kan den gärna få sluta sina dagar som ett tre ton brinnande inferno. Förra året blev det ju inget (må djävulen ta dig Fiber ProTector!) men i år har man bestämt sig för att pröva utan flamskydd, eftersom bocken förlorade sin vackra färg av det.

   Så, receptet för en riktig jul i år: Bunkra upp med 50 liter julmust. Knäpp på TV:n klockan 15:00. Be era vänner i Gävle att ladda sina tändare...

   God Jul!

// Mimmi Arvidsson


December - en ljuv månad



Hösten är deprimerande. Oktober och november är gråa och regniga, sommaren är för länge sedan slut. Januari och februari är också deprimerande. Då vill man ha vår, men värmen känns långt borta. Men mitt i allt det här finns december, och det känns glatt. När jag tänker på december månad tänker jag mig vita och röda färger, jul och jullov. Att december finns är väldigt tursamt för det känns som att det piggar upp mitt i allt nedstämt.


Vad exakt som betyder så mycket för mig vid jul vet jag inte, det går inte att sätta fingret på. Men alltsammans gör december till en bra månad. Färgerna röd och vit är två motsatser till höstens gråa färg och januaris och februaris hårda, ångestrelaterade svarta färg. Lov är ju alltid härligt men det är ändå ledsamt med höstlov, eftersom det då är höst. Sportlovet ligger lite för tidigt för att den härliga våren ska vara kommen och det innehåller inget firande som jul och påsk gör. Påsklovet är underbart men alltid mycket kortare än jullovet. Jag borde älska påsklov nu när jag tänker efter, men jag har aldrig riktigt reagerat på det. Det är bara sommarlovet som är bättre än jullovet. Ändå är det vår under påsklovet och man firar påsk så det finns inget deprimerande över påsklovet heller.


Julklapparna börjar bli lite mer deprimerande. När man var liten fick man en jättekul brandbil, men nu har jag önskat mig en rakapparat. Jag brukar tänka att jag kanske ska önska mig en brandbil till jul, men det skulle bara inte vara samma sak längre, inte lika kul som när jag var liten. Jag tycker inte att det är något speciellt med att åka ner till mormor och morfar på julafton. Det har slagit mig att de bor ju ändå på samma gata som mig och jag är där nästan varje dag ändå. Julmaten är viktig men Sibylla är minst lika gott. Kalle anka har jag sett sjutton gånger på julafton så jag känner mig lite uttråkad av det. Nu har jag för länge sedan också förstått att julpyntet inte är godis och allt som är godis kan jag inte äta för det gör mig fet. Små barn bryr sig inte om att goda saker är dåligt att äta, de äter ändå.


December är ändå en väldigt mysig månad, och vilken månad som är bäst av juni och december går inte att avgöra.


Marcus O


julkalendrar

Julen kommer!

   

    Någonting som jag tycker hör julen till är årets Julkalender. Jag har gjort det till en tradition att titta på den varje år och följa den slaviskt ända fram till den 24 december då jag ger den ett betyg och sedan diskuterar med vem som helst som vill lyssna (eller för all del inte vill) om vad som var bra och dåligt med den. Men nu på senare år så har jag inte riktigt kunna följa den lika energiskt som förr. Det är inte för att jag inte har tid att se på den, Nej, problemet är att det nu på sistone inte har varit mycket till julkalender att titta på! Jag vet inte vad det är för fel på folk nu förtiden, de senaste julkalendrarna har varit av skamligt dålig kvalité, antingen är det en konstig handling, bristfälligt skådespeleri, eller total frånvaro av julstämning! Det känns som om julkalendrarna har ändrat färg, från guldglittrigt mysigt röd till en form av bedrövlig grön/vit färg som man ser på sjukhus ibland.

    Om jag skulle rada upp varje julkalender från 1996 till 2007 och se vad jag kommer ihåg från dem så kanske jag kan ta reda på när de började tappa i kvalité?


Mysteriet på Greveholm: Jag är inte ensam om att tycka att det är den bästa julkalendern som har gjorts! Bra skådisar, härliga miljöer, originell handling och framför allt otroligt spännande! Fastän den kunde ha haft lite mer julstämning så hör den absolut till eliten av alla julkalendrar!


Pelle Svanslös: Baserad på redan existerande böcker så handlingen var inte särskilt ny, men den hade en skön stämning, gullig handling och är förmodligen en av Sveriges mest påkostade julkalendrar. Inte bara på grund av de mekaniska svansarna och miljöerna, utan också för den elit av skådespelare som ställde upp i rollerna.

  

När karusellerna sover: Mycket julstämning, dugliga skådisar och en annorlunda handling. Jag kommer ihåg att jag ibland blev trött på att de sjöng så mycket (när jag var liten), men nu i efterhand så tycker jag att det hörde till stämningen och det hade inte varit samma sak utan låtarna. Den har förstås blivit anklagad för smygreklam då den utspelar sig på Liseberg, men om det blir så här bra julkalendrar tycker jag att det är en världslig sak.

  

Julens hjältar: Här var det också mycket sång och dans, men julstämningen fanns där hela tiden. Kalenderns hade en ganska söt handling, många kända skådespelare, var rolig, och utspelar sig dessutom i en "miniatyrvärld" där huvudrollsinnehavarna kan sitta på tändsticksaskar eller trådrullar, vilket alltid är lika roligt att titta på när man är barn.

  

Ronny och Julia: En intressant tolkning av Shakespeares "Romeo och Julia", fast med två barn som inte får leka med varandra istället. Bra skådisar (trots att det inte var så många man kände igen) och en trevlig julstämning. Handlingen var söt och karaktärerna roliga.


Kaspar i Nudådalen: Den här kalendern fick på pisken av tidningarna för att barnen låtsades vara sjuka för att slippa skolan, samt svor, vilket Per Oscarsson också gjorde i riklig mån. Jag skulle vilja reducera det till att bara ett av barnen svor och att det inte var någon som lät sig luras av deras falska hostningar. Men jag erkänner att det var en annorlunda kalender som jag inte genast föll för men som visade sig vara riktigt underhållande att titta på. Den hade julstämning, bra skådisar och en intressant handling, vilket jag tycker är tillräckligt för att få betyget godkänt.

  

Dieselråttor och sjömansmöss: Originell handling, men på grund av frånvaron av julstämning tycker jag att den skulle ha gjort sig bättre som en vanlig tv-serie för barn istället för en julkalender. Dock var det roligt med en miniatyrvärld igen, vilket åtminstone ger den ett godkänt (enligt mig).


Håkan Bråkan: ... Här har vi julkalendrarnas Hitler. Som en mjölbagge dök den upp 2003 för att sprida förstörelse. Vore julkalendrarna en Paradisask så skulle det här vara den där äckliga pralinen som ingen vill ha. Den här kalendern fick också negativa skriverier i tidningarna, bl.a. för att barnen tog sina lärare på brösten. Den som skrev manuset hade nog något väldigt pedagogiskt i åtanke när han skrev den scenen. Som gammal "Sune-läsare" så avskydde jag den här julkalendern. I böckerna var Håkan en äcklig, snuskig och bråkig lillebrorsa till den snälla Sune. I den här handlingen är det snarare Sune som fått Håkans gamla roll, medan Håkan själv har blivit en naiv missförstådd pojke med fantasi och superhjälteambitioner som gillar att kolla på "Det sjunde inseglet". Pappa Rudolf som tidigare varit en komiskt klumpig karaktär har nu blivit en sorglig typ som det inte är ett dugg roligt att skratta åt. Och javisst ja, mamma Karin ligger instängd på ett mentalsjukhus och hålls kvar av en något störd psykiatriker som är kär i henne. Färgerna i filmen är blå-grön-grå och får mig att må illa när jag tänker tillbaka på den. Jag ska köpa DVD:n och bränna den bakom huset, där jag ska gräva ner den i en hög av dynga.


Höjdarna: den här gången verkade nästan SVT skämmas lite för att ha godkänt en sådan styggelse till julkalender förra året, så denna gång tänkte de minsann inte ge tidningarna något de kunde klanka ner på! Resultatet blev en julkalender som uppenbarligen riktade sig till barn mellan 2 och 6 år. Jag skojar inte. Först när jag fick höra att det skulle vara dockor istället för människor i årets julkalender så blev jag lite besviken, men tänkte att den omöjligen kunde vara värre än förra året. Tja... det beror nog på hur man ser den. Den var i alla fall tråkigare. Jag har alltid haft det intrycket att julkalendrar var riktade till barn mellan 5 och 11 år. Ett tips regissören: Barn som börjat skolan tycker inte att det är kul att gissa vad Luleå har i sin frys.


En Decemberdröm: Den tredje julkalendern i rad som hamnar på min hatlista. Den här kalendern såg väldigt bra ut på papper. En ensam pojke, som enligt mig spelades av en inte alltför duktig skådespelare, som hamnar i koma och kommer till en slags drömvärld. Men i verkligheten så var handlingen alldeles för komplicerad. En massa virrvarr om en mamma med kraxig röst, en knepig rik familj, tröstare, andra världar, Robert Gustavsson med glassfrisyr med mera. Det här är den enda julkalendern (borträknat "Höjdarna" som jag inte klassar som en julkalender) jag slutade titta på före den 20: e december. Den var så knepigt/knarkad/konstig att jag inte kunde förmå mig att fortsätta följa den.


Lasse-Majas detektivbyrå: Den första julkalendern sen 2002 som började gå i rätt riktning. Men ändå inte... Lasse-Majas detektivbyrå bygger, liksom Pelle Svanslös julkalender, på redan existerande böcker. I Pelles fall gjorde det ingenting. Det var en så pass egen prägling på historierna och annorlunda tolkning (på ett bra sätt, inte som Håkan Bråkan) att den ändå blev intressant att titta på. Men problemet med Lasse-Maja är att det är detektivhistorier. Och själva vitsen med detektivhistorier är att man inte ska ha en aning om vem boven är. Handlingen kretsar ju kring fallet, så då blir det tråkigt om man redan känner till svaret. I och för sig är det en egen handling på sidan om, men det räcker inte. Jag har inte läst Lasse-Majaböckerna, men handlingen tilltalade mig ändå inte. Miljöerna är återigen grå-grön-blåa och stämningen är inte mycket att hänga i julgran. Och ja, med det menar jag att julstämningen är för låg.


En riktig jul: Det här är lite som Karlsson på taket. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Men eftersom jag tycker att Karlsson är en dryg och elak karaktär, så tycker jag att Nissan i den här julkalendern är en dryg och elak karaktär. Kort sagt så handlar den om en bitter och sur flicka som vill fira jul med bara sin mamma, och inte med sin mammas kärleksintresse och hans son. Den sura ungen har ingen anledning alls att hata dem, hon bara gör det. Och så når hennes tjuriga önskning tomten som beordrar ut sin lataste och odugligaste nissa på jobbet, eftersom hon ändå inte gör någon nytta på Nordpolen. Och som jag sagt tidigare så är Nissan störande. Det finns vissa glimtar av guldkorn i julkalendern, men dem missar jag i det där förbaskade blå-grön-gråa ljuset igen. Jag vet inte riktigt, men det verkar som om de har förlagt det där ljusa fina ljuset någonstans sen de filmade Kaspar i Nudådalen.


Hoppas på att årets julkalender håller en högre standard. Den lät lovande när jag läste om den i tidningen, så vem vet.

    God jul på er i alla fall! (21 dagar och 15 timmar kvar!)


//My/


"Det är suveränt att bo i Dåbo"


I Stockholm sitter Olle Häger och klipper film, i Dåbo letar han kantareller och fiskar. Med över 200 dokumentärfilmer i bagaget har han officiellt gått i pension, men gör fortfarande dokumentärer för SVT.


Olle Häger har många yrken: författare, historiker, TV-producent, journalist etc. Men han är nog mest känd för alla sina dokumentärfilmer. Fast redan som ung ville han framförallt bli journalist.

- Jag tror att man vill bli de yrken som man känner till. Jag hade en farbror som jobbade som journalist på Ljusnan och på Bollnäs lokalradio, och jag tyckte att journalist verkade vara ett spännande yrke. Jag var duktig på att skriva och teckna så då ville jag bli antingen det eller konstnär.

   Olle förklarar även att för att bli en duktig journalist är det bästa tillvägagångssättet att skaffa sig djupa och grundliga kunskaper inom minst ett specialområde, gärna flera. På så sätt, när fantasin och formuleringarna tryter, så är det tryggt att ha fackkunskaper att falla tillbaka på.

   Och det var inte bara som journalist man behöver vara duktig på att skriva. Olle Häger har även skrivit en del böcker, däribland två deckare med titlarna "Bandyspelaren som försvann i Gambia" och "Skratta får du göra i Sibirien". Men själv tycker han att den bästa boken han har skrivit är "Bondens år och bagarens bilder". Den bygger på dagboksanteckningar av en viss Sven Englund som bodde i Söderala i grannbyn. Anteckningarna är från slutet av 1800-talet till mitten av 1930. Olle Häger har pusslat ihop och redigerat 48 år av dagboksanteckningar till den här boken som skildrar en bondefamiljs vardag under de åren. Boken är dessutom illustrerad med fotografier från den tiden. Foton tagna av bagaren Hugo Falkman som bodde i grannbyn Heden.


Det är ingen större konst att förstå varför Olle Häger är stolt över den boken, men vilken av hans dokumentärfilmer är han mest nöjd med?

- Jag har gjort hemskt många dokumentärfilmer, över 200 stycken, och jag är inte riktigt nöjd med någon av dem. Ser man tillbaka på ett arbete så tycker man alltid att man kunde ha gjort det bättre.

   Men dokumentärserien "100 svenska år" är han i alla fall rätt nöjd med. Den är åtta timmar lång och den har han och hans medarbetare kämpat med "i sitt anletes svett" så att säga. Filmen ger tittaren en guide genom seklet med Olle Häger och Hans Villius som här presenterar filmklipp, intervjuer och berättar om diverse händelser under 1900 och 2000-talet.

   Just nu jobbar han med "Året var 1959". Efter fem veckors filmning är han
mitt inne i redigeringen. Filmen, som är en dokumentär, ger en bild av
Sverige för snart 50 år sen. Människor har fått ringa och skriva till SVT och delge sina minnen från den tiden, och Olle Häger har intervjuat dem. Året var 1959 sänds 4 januari i SVT2.

   Han jobbar i Stockholm men har även ett hus i den lilla byn Dåbo i Bergvik. Hur hamnade han egentligen där?

- Det är samma tomt som min fru Ethel bodde på när hon var barn och det är hennes pappa som har byggt huset. Och för cirka 40 år sen, så fick vi tomten. Det är suveränt at bo i Dåbo. Jag är ju pensionär sedan åtta år tillbaka, men jag skriver krönikor i Kuriren varje månad. Och här kan man prata om helt andra saker än i Stockholm.


Namn: Olle Häger

Yrke: Tv-producent ("Och 7 andra yrken")

Familj: Hustrun Etel

Hobby: Bridge, plocka svamp, fiska abborre

// Mimmi Arvidsson


Inspiratör hittad död

I onsdags förra veckan den12/11 hittades Mitch Mitchell död i sitt hotellrum. Mitch spelade bl.a. med Jimi Hendrix och dennes basist Noel Redding. Alla tre är nu döda, och att spela deras skivor känns för närvarande inte på samma sätt. Men Mitchs bortgång har påmint om att han var en fantastisk trummis. Han spelade på bra låtar som "Purple Haze", "Voodo Child", "Fire", "All Along The Watchtower" och "Foxey Lady" för att nämna några.


När jag var mindre lyssnade jag mycket på Jimi Hendrix och Mitchs trumspel. Jag försökte spela som Mitch och nu när han är död kommer mycket tillbaka. Jag förstår mig på musik lite bättre nu. För Mitch var teknisk, men inte lika teknisk som andra idoler som Virgil Donati och Jojo Mayer, men hans "sound" var fantastiskt. Och det är, om ändå bara en liten anledning till att han betyder så mycket. "Soundet" var speciellt och har gett många musiker världen över inspiration.


Marcus Olsson


Om rädslor




Jag funderar ofta på det här. Rädslor. Vad är det som gör att vi kan

komma över en rädsla och vad är det som skapar den? Måste

det vara en traumatisk upplevelse, en instinkt om överlevnad som

ska hjälpa oss i livet?


Jag har många onödiga rädslor som hindrar mig i vardagen eller

försvårar simpla uppgifter. Tankarna ligger där och gnager och

förstorar upp till exempel en sån enkel sak som att ringa till någon.

Jag vet ärligt talat inte varför jag är så. Det är både positivt och negativt

i och med att jag känner mig stolt då jag lyckats med någon av dessa

skräckinjagande uppgifter som jag måste slutföra. Jag ser glädje

och stort värde i småsaker. Men likväl som det får mig att må bra

så får det mig också att känna mig patetisk då jag ger efter för

rädslan och inte klarar av det jag vill. Jag tror inte på att man

behöver hjälp utifrån för att bättra sig. Jag tror på att man alltid

kan "bota" sig själv. Först då man accepterar är man på

bättringsvägen. Det handlar inte om mod, utan bara en vilja att

försöka. En vilja att anpassa sig. Ibland är den person som man

minst förstår sig på en själv. Man velar och försöker att passa in

i normen, när det som man egentligen borde anpassa sig till är

ens egen personlighet och uppfattning. Åt helvete med

uttrycket "först när du tycker om dig själv kan andra tycka om dig".

Nej, "först när du tycker om andra kan du tycka om dig själv".

Det är verkligheten. Det är i alla fall vad jag hoppas, är verkligheten.


Sabina Mårdenkrans


Ladonien, Sveriges sydliga låtsasland

  

Trodde du att Sveriges grannländer bara var Norge, Danmark och Finnland? Då hade du fel, i alla fall enligt Lars Vilks, skaparen av landet "Ladonien" på halvön Kullen i Skåne.

  

    1980 påbörjade konstnären Lars Vilks en skulptur på Kullaberg som han gjorde av trä och drivved. Skulpturen skulle så småningom komma att kallas för "Nimis" (latin för "övermått"). När skulpturen upptäcktes efter två år kontaktades myndigheterna och en juridisk process tog sin början då man menade att Nimis var en otillåten byggnad som måste bort.

    1986 blev Lars Vilks dömd till 25 dagsböter á 40 kronor (som han senare sålde som ett konstverk). Dock stoppade det inte konstnären från att påbörja ett andra konstverk, Arx (latin för "fästning"), som till största delen var gjord av sten och cement. Detta ledde till ytterligare en rättsprocess, där Vilks skulle bli skyldig att betala 10 000 kronor för den olovliga byggnaden. Den andra juni 1996 förklarar Vilks platsen som en egen stat, Ladonien, som en protest mot domstolens beslut. Vilks menar att området som ett eget land inte kan kontrolleras av Sveriges myndigheter.

    Ladonien har flera bemärkelser som stämmer in på ett riktigt land: ett officiellt språk, latin (men andra språk accepteras också), en egen valuta, (örtug), en egen flagga (grön med ett grönt kors), och till och med en egen nationalsång. Riket är en konstitutionell monarki vars drottning heter Ywonne I Jarl och den nuvarande presidenten heter Fredrik Axwik. Ladoniens medborgare är nomader och bor alltså inte i själva landet men brukar komma och besöka konstverken när de får tid. Medborgarskap i Ladonien är gratis men om du vill bli adlig så kostar det 12 USD, och minister kan du bli för 100 kronor.

   

    För närvarande har landet över 14 000 medborgare. Namnet "Ladonien" är taget från draken Ladon i den grekiska mytologin där han vaktar ett träd med guldäpplen, vilket man även kan se på Ladoniens vapensköld som föreställer en drake tillsammans med ett hjärta och ett gyllene äpple. Landets motto är "omnia vincit amor" som betyder "kärleken övervinner allt".

    Ladonien har förklarat krig, bland annat mot Sverige, åtminstone tre gånger och klargjort sig själv som segrare alla gångerna, Ladonien har även en egen koloni i Norge.

    Trots att landet inte officiellt blivit erkänt som en egen stat än (då det inte uppfyller alla kriterier som gäller för ett eget land) har det ändå blivit ett populärt turistmål och årligen kommer över 30 000 besökare som vill titta på konstverken, eller kanske få en glimt av dess skapare, Lars Vilks. Lars Vilks (även känd som landets statssekreterare) sägs ha besökt landet över 5000 gånger, och då ofta för att reparera eller bygga vidare på Nimis.

    Landet har en egen hemsida som går att besöka på http://www.ladonia.net/.


Trassel med hissen

   En tidig morgon vid fyratiden på Linden i Bergvik strejkade hissen. Detta hände i slutet av oktober och händelsen fick inga allvarliga konsekvenser, förutom att tidningsbudet råkade befinna sig i hissen vid tillfället och blev instängd. Personalen på Linden tillkallade hjälp som beräknade att kunna laga hissen om några timmar.        

Tidningsbudet uppmanades att roa sig med att läsa tidningen till dess.

   Lyckligtvis började hissen temporärt att fungera igen efter några minuter varvid dörrarna slogs upp. Tidningsbudet hann precis hindra hissdörrarna från att slå igen med sin arm och lyckades ta sig ut. Dörrarna slogs igen bakom honom och kvar blev morgonens tidningar.

   Problemet åtgärdades inte förrän på förmiddagen samma dag.


Karin Öst, konstnär och bildlärare

Som liten ville hon bli som Astrid Lindgren fast rita sina teckningar själv, men för närvarande är läraryrket mer lockande än konstnärslivet. Konstnären Karin Öst berättar om sitt jobb, både som Staffans nya bildlärare och som utbildad konstnär.

  

Efter att estetprogrammets bildlärare, Anna Karlsson, kommit in på en konstskola i Umeå så har skolan fått ett nytt tillskott till lärarkåren i form av Karin Öst som har fått ta över tjänsten så länge.

    På grund av en envis lunginflammation så har tyvärr Karin varit sjukskriven från skolan den senaste veckan, så det är med glädje jag äntligen kan slå mig ner och intervjua henne efter hennes lektion i formgivning.

    Karin Öst är 33 år, har man och två barn, och bor i Marmaverken/Marmaskogen. Förutom konstnär så berättar Karin att hon även har jobbat som illustratör och garderobiär på Grand Hotel, men det hon verkligen ville arbeta med har stått klart för henne redan som liten.

•-         Jag har alltid velat rita. Jag kommer ihåg att när jag var sådär 8 år så ville jag bli precis som Astrid Lindgren, fast rita mina egna bilder.


Karin berättar också att hon nu i efterhand har hon tänkt att det även skulle vara roligt att jobba som trädgårdsmästare eller kanske kock, men det är som sagt i efterhand.

    Vid frågan om vad hon tänker på eller har för tema när hon arbetar med nya konstföremål så svarar hon att hon aldrig bara griper saker ur luften.

•-         Jag kan bara måla sånt som går runt i huvudet på mig.


Hon brukar bland annat hämta inspiration från vardagen, som från när hon var mammaledig, eller när hon jobbade i Stockholm och hade hemlängtan.

    Men nu jobbar hon som Bildlärare på Staffangymnasiet, och trivs än så länge med det. Även om hon ibland tycker att de vuxna kan vara lite tröga och eleverna lite tvärtemot så tycker hon fortfarande att det är jätteroligt att jobba här

•-         Det lustiga är att jag först sökte som medialärare, men så blev det så här istället.


•-         Vad hoppas du på i framtiden då?

•-         Jag vet inte riktigt, jag jobbar ju bara det här året medan Anna är på konstskola. Vi får se, men jag skulle gärna vilja fortsätta vara lärare. Just nu tycker jag att det är roligare att vara lärare än konstnär.



//My Arvidsson


AC/DC är tillbaka



Med sin nya skiva Black Ice, gör AC/DC comeback efter åtta års uppehåll, och ger sig ut på sin turné som går under namnet "Black Ice world tour". Två exklusiva konserter anordnas i globen den 20:e och den 22 februari. Biljetterna till konserten på fredagen den 20 februari tog slut på otroliga 15 minuter, så en extra konsert blev insatt söndagen den 22 februari. Med bröderna Angus och Malcom Young i spetsen ger sig AC/DC ut på turnén som startar den 28 oktober i USA och som senare drar vidare mot Europa och tillslut landar i Sverige.


/Frida Söderberg


RSS 2.0