I biosalongen

Jag var på bio förra veckan och såg "Patrick 1,5". Filmen var fin och gav en den där mysiga känslan i kroppen. En så kallat må-bra film som folk brukar säga.

     När man går på bio finns det många saker man måste ta hänsyn till. Mobilen ska vara avslagen och när det kommer till den saken kollar jag nästan alltid om jag stängt av den en extra gång. Sen finns ju de idioter som pratar under filmens gång. Om man ska förtära något, det vill säga t.ex. chips, så ska det helst vara ljudlöst, inget prassel för då vänder sig alla om och tittar på en som om man vore dum i huvudet.

             En situation som är riktig jobbig är när man hamnar bakom en lång person, eller en med mycket stort hår. Man ser ingenting och sitter i förtvivlan och lutar sig från den ena sidan till den andra för att kunna se. Man vill ju inte säga till, för då är man till besvär (typiskt svenskt), och det vill man ju inte.

             Filmen som jag var på handlade om ett bögpar som skulle adoptera och ja, det var det filmen gick ut på. Under filmens gång kysstes självklart paret och eftersom det är en typisk familjefilm som alla kan se, fanns det självklart yngre ungdomar närvarande. Varje gång paret rörde varandra så blev det ljud, "uuuäää,hahaha,bluue" lät det i salongen. Detta är ett typiskt beteende för sådana människor. Kanske inte alla, men många och man kan undra om folk någonsin kommer att växa upp.

                 Sen så finns det de där föräldrarna och kanske någon mormor, som skrattar och kommenterar det typiska som händer i filmen. Som när barn gör illa sig så blir det "åååh nej, oj oj". Ett tycka synd om allt och alla i filmen .

               Sen så finns det ju sådana jävlar som jag, som ska påpeka allt...


Linnéa Jonsson


Lagsporten en underbar gemenskap, eller?

Lagsporter framställs ofta som en grupp människor som kämpar och trivs med varandra. Alla är kompisar med alla som en enda stor familj. Men så är det inte, kanske i vissa lag men inte i alla.

         Ett lag kan vara precis som en skolklass på högstadiet. Alla delar finns där, tönten, fjäskarna, den högste översittaren och dens kompanjoner. Allt passar perfekt in på helvetiska högstadiets nivå. Men det är ingen som verkar se det eller bry sig om det överhuvudtaget.

             Den högste översittaren styr över alla, tränaren, lagkamraterna ja ni förstår.

Den spyr ut dumma kommentarer, klagar på medspelare och har ingen medkänsla alls. Tänker inte och bryr sig inte, för det är ju den som är bäst, störst och vackrast.

          Sen så har vi hans/hennes kompanjoner som inte är ett dugg bättre själv. De tar efter, skrattar med och hånar lika mycket som översittaren.  De har ingen medkänsla i kroppen heller, de går igång på elakheter och tycker det är skoj.

             Nu kanske den högste översittaren verkar som den värsta av dem alla. Och visst kan det stämma till en viss del, men hon/han är ofta ärligast, säger vad den tycker och inte smyger runt och viskar med sina åsikter. För kompanjonerna är egentligen värst, de är falska jävlar som bara fjäskar för översittaren och håller med. De är där i bakgrunden och är beredda att slänga ur sig något nedvärderande när som helst utan att tveka.

             Men visst finns det bra människor i de här lagen också, men problemet är att alla verkar se förbi de hemska.



Linnéa Jonsson


Dynamiskt vackert med Efterklang



Det danska bandet Efterklang spelade på Mejeriet i Lund i våras och gav alla en
dynamisk och fin konsert med sin speciella musik. Bandet gav allt och bjöd på en
upplevelse som många borde ha fått vara med om.

Konserten blev inspelad och sändes den 14 september kl. 19:00 i svt1 . På scenen stod 9 personer, killarna med höga och bruna ridbyxinspirerade byxor och vit eller svart skjorta och de två tjejerna, en i rosaskir klänning och en i mörkblå sidenklänning. De spelade på en rad olika instrument: trummor, fiol, piano, såg, gitarr, bas, glockenspiel och trumpet, ja en väldig blandning var det.

Deras musik är dynamisk och går in i kroppen från första stund. Alla i bandet matchar varandra perfekt och man ser att de verkligen ger allt de har. Alla hoppar mellan olika instrument och verkar kunna spela på vilket som helst.

Sångaren sjunger med en riktigt magisk och vackert skärande röst som går in i en på något sätt. Han skapar mystiska ljud med rösten och sjunger så han blir alldeles svettig. Med drömska och både närvarande och frånvarande blickar, ser han ut över publiken. 
                  Man såg på alla att de var koncentrerade till max, men ändå släppte loss till musiken. Det märktes att de hade fasligt kul, precis som de sa att de har när de spelar live. För under programmets gång, får vi även ta del av några pratstunder med sångaren och han som spelar bas. De berättar att det skiljer mycket på hur många det är med och spelar pga. vad det är för sorts musik de spelar just då, under den perioden. De kan vara från fem till sextio personer, då de ska spela med Danska radioorkestern. Efterklang gillar att testa nya saker och utveckla sin musik, säger de två bandmedlemmarna.

De sa också att de flesta som lyssnar på dem tycker bättre om dem live. Det förstår jag, för jag har lyssnat på deras skiva och det blir inte alls samma grej. Visst är de bra, men det blir då inte samma dynamiska, pumpande underbara musik som live. Man ska lyssna på deras musik på hög volym annars blir det inte riktigt som det ska vara, för det är då man får det dynamiska, säger de själva.

Man kan säga att musiken är en blandning mellan electronica, symfoniorkester, rock och något annat som inte går att sätta fingret på. Men riktigt bra är det i alla fall och de tar en med genom konserten på ett mystiskt och vackert vis. Jag rekommenderar verkligen en lyssning som kanske kommer att ge dig en fin upplevelse om du gillar denna sorts musik. Det gör jag i alla fall.


Linnéa Jonsson


RSS 2.0