Recension av "I stort sett menlös"

I stort sett menlös



Av de fem böckerna som tillhör "Liftarens guide till galaxen" är "I stort sett menlös" den allra sista boken i serien. Boken är så klart skriven av den brittiske sciencefiction- författaren Douglas Adams, som även hjälpte till med filmatiseringen av böckerna, tills han dog av en hjärtattack år 2001.

    Liksom de övriga böckerna i serien saknas det en specifik handling och karaktärerna har sällan något särskilt mål i berättelsen, förutom att försöka överleva och få lite rätsida på sin egen lilla bit av universum. Men den här boken verkar framförallt kretsa kring andra dimensioner, tidsresor, och de oönskade bieffekterna av allt detta.
    Efter att jorden förintades och sedan återinstallerades med ett back-up system, så har Arthur lyckats komma ifrån sin hemplanet ännu en gång, genom att råka hamna i en annan dimension där Jorden aldrig existerat. Medan han försöker slå sig till ro på den ena planeten efter den andra så försöker hans gamla kompis Ford Prefect att gå tillbaka till sitt gamla liv på "liftarens guide till galaxen" redaktionen, men märker snart att saker och ting har förändrats där, och inte till det bättre.

    Som alltid får vi följa Arthur på hans resa genom universum och alla problem och nesligheter han råkar ut för på vägen. På hela taget är det väldigt likt scenariot i de tidigare böckerna, bara lite annorlunda. En stor förändring är ju förstås att Arthur i den här boken visar sig ha en dotter med sin väninna Trilian. Dock var han högst omedveten om detta (!) tills ungefär två tredjedelar av boken redan passerat, men han försöker ändå göra det bästa av situationen och har gett sig tusan på att han ska vara en bra fadersfigur (trots att flickan i sig har både elaka och sluga tendenser för sig).


Precis som sina föregångare inriktar sig den här boken mest på satir och humor, vilket inte lämnar mycket till läsaren att analysera, varför jag rekommenderar att inte välja den som en bok att läsa på svenskan i skolan... Men däremot så har den en sådan härlig ironisk humor och så fantasifulla händelser att jag tycker att den är värd att läsa i alla fall. Det enda som jag är lite missnöjd med är slutet, som jag tycker kunde ha blivit mycket bättre med tanke på att det var den sista boken i serien. I en intervju erkänner Douglas Adams faktiskt själv att han inte var helt nöjd med boken, och att han egentligen hade tänkt sig slutet annorlunda, men bestämde sig på grund av personliga problem att behålla det som det var. Dock finns det idéer på att han har övervägt att göra en uppföljare, men inte hann tänka igenom saken ordentligt innan han dog.

    Låt dock inte slutet på den sista boken avskräcka er från att läsa resten av den här serien, den är fortfarande grymt kul och definitivt värd att läsa. Den har ju inte blivit utsedd till en kultklassiker utan anledning, eller?


Internet - Den fria pressen?

  I och med Internets globala genomslagskraft har vi fått en ny plattform för spridningen av information. Vid sidan av traditionella massmedia, såsom television och tidningar, kan nyheter och fakta spridas på ett helt annat, ofta mycket mer oberoende sätt. Men tack vare sin fria position ger det även upphov till material som går mycket längre än i någon annan medial form. Det blir en fråga om etik och moral, vilken typ av information som är rätt, respektive fel, att sprida och publicera.

  Internet har kommit att bli en källa i vilken man kan hitta det mesta. I form av texter, bilder, filer och webbplatser kan vem som helst lägga ut vad som helst för allmän beskådan. Och egentligen finns det inte någon som kan kontrollera dess innehåll. Det finns ingen möjlighet till censurering, och något sådant som pressetiska regler existerar ej.

  Dessvärre medför ju detta att Internet är fullt av material av extrem karaktär. I olika undersökningar har man uppskattat att det finns ungefär 260 miljoner sidor med pornografiskt innehåll, varav 20 procent involverar minderåriga. Fildelningen av upphovsrättsskyddat material är ett annat problem som Internet inneburit. I övrigt svämmar Internet över av olika typer av obscent material. Videofiler och bilder med avrättningar, mord, obduktioner, droger, dödsfall och andra våldsamma aspekter, finns i en till synes obegränsad skala. Och vem som helst kan komma åt det, i princip.


Arboga-målet på Internet

  Nyligen läckte bilder ut från det uppmärksammade Arboga-målet. I form av en så kallad torrent-fil kunde man ladda ner rättshandlingar, vittnesmål och obduktionsbilder från fallet. Filen finns tillgänglig på piratnätverket Pirate Bay.

  Man har gått till hård attack mot de ansvariga bakom Pirate Bay, och menat att det hör till deras skyldighet att ta bort filen. Pappan till barnen i Arboga-målet har tagit kontakt och vädjat om att bilderna skulle tas bort från webbplatsen, enligt Aftonbladet. Men Pirate Bay menar att det inte är deras uppgift att bedöma vad som är etiskt och oetiskt av det som andra människor publicerar på Internet, och som länkas ut via deras nätverk.

  Ett flertal politiker och krönikörer i diverse medier har rasat mot Pirate Bays ställningstagande. Men frågan är om de inte gjorde helt rätt i att inte ingripa. Om man skulle ta hänsyn till ett enstaka fall som detta, så skulle man tvångsmässigt behöva ta hänsyn till alla andra fall som folk har invändningar mot. Då blir det fråga om att rangordna extremiteter baserade på grad, och Pirate Bays verksamhet och grundläggande syfte skulle falla samman.

  För Pirate Bay är ju faktiskt inte alls ansvariga för vad som publiceras på deras tracker. Det är användarna av trackern som publicerar informationen och filerna som står att finna. Pirate Bay är, likt Google, bara en förmedlare som gör det enklare för Internetanvändare att hitta vad de söker.


Pirate Bay försvarar sig

  Peter Sunde vid Pirate Bay berättar på sin blogg om hur en journalist på TV4 ringt upp honom och frågat varför "Pirate Bay publicerar bilder på döda barn på sin hemsida?", varpå han förklarat hur Pirate Bay fungerar, att de inte har kontroll över eller kan förhandsgranska innehållet som läggs upp på sidan, och att de heller inte utger sig för att ta något ansvar för den information som användare vill sprida. Han klargör också att mejlen som pappan skickat egentligen var från sambon och att det kom c:a sextio meddelanden av samma typ, utan avsändare, vilket därför gjorde det svårt att ta något av dem på allvar. Ändå går TV4 några timmar senare ut med rubriken att Pirate Bay lägger ut bilder på döda barn från Arbogafallet. De konverterar alltså lögn till sanning, och konsekvenserna blir många. Pirate Bay får de följande dagarna förklara hur deras verksamhet, och övriga Internet, fungerar, ytterligare en gång. De får också motta otaliga hotmejl. Dessutom bumpas själva filen med Arbogamaterialet, nedladdningssiffran ökar från ett tiotal till över tusen nedladdningar. Och det är ju då på grund av hypen som det hela har fått i media.


Rätt eller fel?

  Men nog om det. Den huvudsakliga frågan i den här debatten är huruvida det egentligen är rätt eller fel att material som till exempel Arboga-målets handlingar publiceras på Internet. Vad spelar det för roll i rent informationssyfte?
  Bortsett från att det självfallet kan uppfattas som oacceptabelt att publicera obduktionsbilder på barn för allmän beskådan, så finns det en motpol som anser att Internet som informationskälla fungerar som en bra kontrast till kontrollerade massmedia, som tv och tidningar. Internet är en fri plattform, informationen som sprids kan vara helt oberoende, vilket i många fall gör den mycket mera rättfram, och ärlig.

  För informationen ska väl vara fri? Vi människor har väl rätt att få intakta fakta om det som händer i världen omkring oss? Och inte bara den del som massmedia anser att vi ska få ta del av? Nu är förvisso fallet med Arboga-handlingarna ett extremexempel där man har dragit hela principen till sin spets. Men om vi håller oss till själva principen, i huvudsak. Låter det då inte ganska rimligt? Eller är det onyttigt för somliga människor att möta informationen i sin allra mest avklädda form? Hur ska vi egentligen få vår information?


Robin Larsson


Lagsporten en underbar gemenskap, eller?

Lagsporter framställs ofta som en grupp människor som kämpar och trivs med varandra. Alla är kompisar med alla som en enda stor familj. Men så är det inte, kanske i vissa lag men inte i alla.

         Ett lag kan vara precis som en skolklass på högstadiet. Alla delar finns där, tönten, fjäskarna, den högste översittaren och dens kompanjoner. Allt passar perfekt in på helvetiska högstadiets nivå. Men det är ingen som verkar se det eller bry sig om det överhuvudtaget.

             Den högste översittaren styr över alla, tränaren, lagkamraterna ja ni förstår.

Den spyr ut dumma kommentarer, klagar på medspelare och har ingen medkänsla alls. Tänker inte och bryr sig inte, för det är ju den som är bäst, störst och vackrast.

          Sen så har vi hans/hennes kompanjoner som inte är ett dugg bättre själv. De tar efter, skrattar med och hånar lika mycket som översittaren.  De har ingen medkänsla i kroppen heller, de går igång på elakheter och tycker det är skoj.

             Nu kanske den högste översittaren verkar som den värsta av dem alla. Och visst kan det stämma till en viss del, men hon/han är ofta ärligast, säger vad den tycker och inte smyger runt och viskar med sina åsikter. För kompanjonerna är egentligen värst, de är falska jävlar som bara fjäskar för översittaren och håller med. De är där i bakgrunden och är beredda att slänga ur sig något nedvärderande när som helst utan att tveka.

             Men visst finns det bra människor i de här lagen också, men problemet är att alla verkar se förbi de hemska.



Linnéa Jonsson


Egoist,javisst!- krönika

Jag ska bli egoist!


Jag har under allt för lång tid gjort saker jag egentligen inte vill, jag är en typiskt svensk, jag är snäll. Får kalla kårar av att såra någon genom att säga att jag inte vill, har tid eller orkar.


 Jag tar emot saker även om jag tycker att de är fel. Ler och låtsas som om jag varken har öron eller ögon som kan vittna. Det är slut på det nu.


Jag ska försöka att aldrig mer göra något som jag inte själv verkligen vill! Jag ska inte heller bete mig på ett sätt jag inte vill. Visst förstår jag att ibland måste man göra saker man inte vill, men jag menar förstås valfria saker. Egoism anses alltid som någonting dåligt, vilket jag inte alls förstår, egoism är ett tecken på att man uppskattar och trivs med sig själv, det är ju trots allt "Jag" som person som går först. Man får vara egoist, man får nöja sig med sig själv som sällskap, man måste inte tänka på alla andra jämt och ständigt och man behöver inte vara social jämt för att vara en god människa. Men för den delen ska ingen bli överkörd, man behöver inte gå till överdrift, egoismen ska växa varsamt.


 Jag är på väg i rätt riktning. Jag har sagt ifrån.

Min vilja ska aldrig mer misshandlas, välkommen sköna egoism!



Frida Söderberg

Dynamiskt vackert med Efterklang



Det danska bandet Efterklang spelade på Mejeriet i Lund i våras och gav alla en
dynamisk och fin konsert med sin speciella musik. Bandet gav allt och bjöd på en
upplevelse som många borde ha fått vara med om.

Konserten blev inspelad och sändes den 14 september kl. 19:00 i svt1 . På scenen stod 9 personer, killarna med höga och bruna ridbyxinspirerade byxor och vit eller svart skjorta och de två tjejerna, en i rosaskir klänning och en i mörkblå sidenklänning. De spelade på en rad olika instrument: trummor, fiol, piano, såg, gitarr, bas, glockenspiel och trumpet, ja en väldig blandning var det.

Deras musik är dynamisk och går in i kroppen från första stund. Alla i bandet matchar varandra perfekt och man ser att de verkligen ger allt de har. Alla hoppar mellan olika instrument och verkar kunna spela på vilket som helst.

Sångaren sjunger med en riktigt magisk och vackert skärande röst som går in i en på något sätt. Han skapar mystiska ljud med rösten och sjunger så han blir alldeles svettig. Med drömska och både närvarande och frånvarande blickar, ser han ut över publiken. 
                  Man såg på alla att de var koncentrerade till max, men ändå släppte loss till musiken. Det märktes att de hade fasligt kul, precis som de sa att de har när de spelar live. För under programmets gång, får vi även ta del av några pratstunder med sångaren och han som spelar bas. De berättar att det skiljer mycket på hur många det är med och spelar pga. vad det är för sorts musik de spelar just då, under den perioden. De kan vara från fem till sextio personer, då de ska spela med Danska radioorkestern. Efterklang gillar att testa nya saker och utveckla sin musik, säger de två bandmedlemmarna.

De sa också att de flesta som lyssnar på dem tycker bättre om dem live. Det förstår jag, för jag har lyssnat på deras skiva och det blir inte alls samma grej. Visst är de bra, men det blir då inte samma dynamiska, pumpande underbara musik som live. Man ska lyssna på deras musik på hög volym annars blir det inte riktigt som det ska vara, för det är då man får det dynamiska, säger de själva.

Man kan säga att musiken är en blandning mellan electronica, symfoniorkester, rock och något annat som inte går att sätta fingret på. Men riktigt bra är det i alla fall och de tar en med genom konserten på ett mystiskt och vackert vis. Jag rekommenderar verkligen en lyssning som kanske kommer att ge dig en fin upplevelse om du gillar denna sorts musik. Det gör jag i alla fall.


Linnéa Jonsson


Om sommarlovet...

Man blir alltid lika förvånad. Efter nära två månaders sommarlov så befinner man sig plötsligt bara en dag från skolan och man tänker: Hur fanken ska jag kunna vänja mig vid att stiga upp tidigt på mornarna igen och att jobba till klockan fyra varje dag? Men likväl förbannat så står du där ändå, utanför klassrummet klockan 9;24 en kylig sensommarmorgon och det känns som om du inte ens har haft något sommarlov... De där veckorna då man kunde sova till eftermiddagen eller ligga och dega på stranden känns som en sådan där knepig dröm man får ibland, som man inte minns alla detaljer från men som liksom ändå skvalpar omkring i huvudet på dig för resten av dagen och vägrar att lämna dig ifred! Fast det kanske bara är jag som känner så...?

    Nåja, det som stör mig mer än det (jag har visst en tendens att störa mig på saker, men detta har jag fått veta av en säker källa att jag dock inte är ensam om, för en gång skull) är att skolan börjar på en torsdag. En torsdag. Inte på MÅNdagen veckan efter, som på alla andra skolor i länet, utan på TORSdagen två dagar före helgen, Strömmingslekens helg för att vara exakt. VARFÖR? Vad var det som var så viktigt att alla Söderhamns elever måste släpas upp ur sina sängar på torsdagen, och som absolut inte kunde vänta tills måndagen? De teorier jag har hört svävar lite från att vi faktiskt fick sommarlov lite tidigare, någon slags konstig kompensation för vårt jullov, att Skolverket försöker hämnas, etc.... Detta är första gången på 44 år som Strömmingsleken börjar efter skolan, vilket betyder att skolan inte bara missunnat sina elever en sista vecka med sommarlov, utan även har förstört en tradition som funnits i över fyra decennier! Skandal! Jag hoppas verkligen ni är nöjda däruppe! För det är inte varje dag som man får chansen att krossa en tradition som funnits i nästan 50 år...

    Mitt sommarlov var lite som det brukar vara, förutom att jag för första gången efter två års intensivt sökande och gruffande fick ett sommarjobb. En liten näpen plats på Stadsbiblioteket 9-16 på vardagarna. Ett jättetrevligt litet jobb som jag kände mig ofantligt nöjd över, tills jag fick reda på att min syrra tjänade dubbelt så mycket som jag på sitt jobb... Nåja, jag hade i och för sig något lättare uppgifter också, och kortare arbetsdagar, så jag antar att jag hade det lite trivsammare på mitt arbete istället. Just det, tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt...

    Tyvärr så hade jag lyckats på något outgrundligt sätt välja mina arbetsveckor exakt så att jag skulle missa de allra soligaste sommardagarna, så det blev inget vidare badande för min del (men jag tjänade i alla fall en massa pengar istället, hä hä hä)... Men när jag väl fick chansen så drog jag till Tjitjärn! En jättefin badplats med bryggor, klart vatten som aldrig är angripet av alger, omklädningsrum, och gräs istället för sandstrand. Hur mysigt som helst. Och det tycker minsann humlorna också... Nackdelen med gräs är ju att det... Typ... Växer saker på det, i Tjitjärns fall; klöver. Massor av klöver, små vita bollar av klöverblommor överallt, och på var tredje blomma så sitter det en liten humla och gör vad humlor gör mest. Man kommer lätt och tänka på ett minfält när man försöker att ta sig ner till vattnet utan att trampa på något av de små kräken.

    Men så var sommaren plötsligt över, igen. Så då får man hitta på något annat att gå och längta efter istället. Och eftersom det bara är 119 dagar och 14 timmar kvar till julafton kan man väl lika gärna börja köpa julklappar (biligt och bra nu i augusti vet ni) och kanske öva in några julsånger för att fördriva tiden. Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar än till påska...!


God jul på er. Önskar My


My Arvidsson


Lars Winnerbäck

Sommarens Favorit

  

Sommarens absoluta höjdpunkt var Lars Winnerbäck i Gävle på Gasklockorna.


Vi började köa vid fyratiden och konserten började sex. Kön var superlång och det duggregnade lite, jag tror att alla önskade att det skulle bli fint väder!


När vi kom in på konsertområdet kollade vakterna i alla väskor så man inte hade med sig något som skulle vara farligt för någon. Det fanns en hel radda med bajamajor som man faktiskt var tvungen att gå på, men det var faktiskt helt ok.


Miss Li spelade före Lars och hon var helt fantastisk!! Hon har lite raspig, hes röst, en kanonbra röst. Det var tydligen mer än 6000 personer som var i Gävle för att se kungen av musik, Lars Winnerbäck. När han kom ut på scenen skrek och jublade alla, det var rätt mäktigt att höra och mäktigt att bara få vara där. Under hela konserten var det strålande väder och kvällssol. Jag tror att gud hade hört alla som ville ha fint väder.


Allt vara bara toppen och man sjöng med till låtarna och alla människor var glada och snälla. Publiken ropade in Lars fyra gånger, och han sa att publiken var bara för bra för att vara sann! Det var den absolut bästa avslutningen på sommarlovet.


När jag var liten avslutade jag alltid sommar lovet med ett bad i Bergviken, men nu är jag lite äldre och vattnet ska vara varmare för att jag ska bada så det blev inget dopp i år. Men jag tror att från och med nu ska jag alltid avsluta sommaren med en konsert.


Hanna Färnstrand


Och vad har du gjort på sommarlovet då?

De vanliga frågorna. Vad har jag gjort på sommarlovet? Har jag haft det roligt på sommarlovet? Har jag badat på sommarlovet? Har jag haft sommarlov överhuvudtaget?
   Om någon verkligen skulle fråga mig det där sista skulle jag förmodligen med tveksam röst svara "Nja... Jag tror det...". Vartenda år, så fort man sätter sin fot på skolområdet känns det som om man bara varit borta en helg. Det är lite sorgligt...
   Men jag vet att jag har gjort andra saker i sommar. Jag har hittat en massa bilder som tyder på att jag varit på flera andra platser under månaderna juni-augusti.
   I början av juli spelade Springsteen i Göteborg. Själv är jag sådär förtjust i honom, men både mamma och pappa hade gett sig tusan på att åka dit. Fast då var ju frågan, vad skulle de göra av med mig och syrran?
   Visst, vi hade nog kunnat följa med och se på Springsteen. Saken var bara den att alla biljetter var helt slutsålda sen några veckor tillbaka... Men de kom på en lösning. De dumpade oss på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och vrålade vidare till Göteborg själva.
   På caféet vid Bråkmakargatan bjöd de oss på bulle och läsk, för att sedan listigt nog smita iväg runt tvåtiden. För sent insåg vi att vi var helt ensamma. Omringade av tyskar, gråtande barn, och små Pippi-kopior som tultade runt och skrålade på "här kommer Pippi Långstrump" på ett dussin olika språk. Men, men. Går man i gymnasiet reder man sig själv, tänkte vi. Fast vi ignorerade det faktum att går man i gymnasiet så brukar man även vara för stor för att besöka såna här ställen. Men är man barnslig så tänker man inte på sånt, och har dessutom tio gånger så mycket roligare.
   Dagen fortfor med att syrran lekte paparazzifotograf och försökte ta bilder av Karlsson på taket, Kling och Klang, och Prussiluskan (som vi såg vingla omkring på ett livsfarligt sätt i Törnrosdalen på en skranglig cykel). Själv nöjde jag mig med att fastna i ett av husen i den lilla staden, och av en olyckshändelse skrämma slag på Kalle 5 år. (Detaljer om den händelsen kan höras från mina bekanta, för jag orkar inte den dra den igen. Det var föresten Kalles pappas fel alltihop!)
   Nåja, våra föräldrar hade i alla fall talat om var de gömt nyckeln till stugan. Så när alla började gå hem så hade vi alla fall nåt ställe att återvända till. Nu i efterhand förstår jag inte varför ingen klok vuxen någonsin tagit med mig till Astrid Lindgrens värld förut. Om jag tyckte att det var så här roligt nu, vad skulle jag inte då ha tyckt när jag verkligen var barn? Jag hade pinsamt kul där bland alla sagofigurer och barndomsminnen. 
   Det var väl den enda händelsen värt att skriva om för mig. Nu när jag tänker efter... Har jag heller aldrig varit till Legoland. Det kan vara något att fundera över till nästa sommarlov. I och för sig borde jag börja på högskolan härnäst och planera min framtid som en mogen människa, men jag har räknat ut att eftersom jag åt så många krumelurpiller där borta så borde jag åldras baklänges och alltså inte behöva söka till någon tråkig skola. Istället har jag bestämt mig för att försöka få plats på ett dagis.
   Ha så kul! För det ska jag sannerligen ha.


Mimmi Arvidsson

Nyskapande debut



Artist:
Peter Von Poehl

Albumtitel: Going to where the tea trees are

Skivbolag: Tôt ou tard


Svensk-tyske artisten Peter Von Poehl kanske inte gör en pigg,
men det går inte att förneka att man får som en behaglig hinna
av lugn omkring sig av de nästan sagoaktiga melodierna och
den ljusa, tonsäkra rösten.

Albumet inleds med låten "Going To Where The Tea Trees Are"
och ger en liten försmak på Peters sätt att skapa låtar, men när
"Virgin Mountains" träder in i bilden kan man inte rå för att bli
helt bortblåst av pampigheten i instrumenten och melodin.
Det som kanske är mest beundransvärt igenom hela skivan är
atmosfären i alla låtarna,  vilket mycket beror på var de spelats in,
till exempel så är några låtar inspelade i Peters lägenhet i Berlin.
Den kalla mysstämningen och akustiken som försiggår i ett enkelt
rum genomsyrar alla låtar, och berättelsen i slutet av "The Bell Tolls Five"
ökar mystiken just för att man inte vet varför den är där, om den är
sann eller om den ens har ett budskap. Albumet är helt i avsaknad av
trumkomp förutom i, enligt mig, de bästa låtarna på skivan,
den kraftfulla "A Broken Skeleton Key" och den dramatiska
"The Story The Impossible". Peter Von Poehl är utan tvekan en av årets
mest kreativa och nyskapande debutartister.


Sabina Mårdenkrans


Tågluff

Alla har väl hört det där om att man ska se världen

innan man dör. Självklart ingår en massa andra

storslagna äventyr i listan över "saker att göra innan man dör",

 men av någon anledning väger just resande väldigt tungt.


Innan den här sommaren hade jag endast upplevt Sveriges

tråkiga charm med undantag för någon finlandsfärja.

Nu kan jag med stolthet säga att jag sovit under en bänk

på Berlins tågstation, sjungit i en park i Prag, gått vilse i

Bukarest och besökt Draculas slott i Bran.


Med livet i en ryggsäck gav jag och min vän oss ut

i Östeuropa i två veckor fyllda med livsupplevelser.

Jag tror att det är viktigt för människan att röra på sig.

Att vidga sina vyer för att släppa vardagliga bekymmer, få nya idéer och känna att världen är lite närmare än vad den tror.


Det som är bäst med att välja tåg istället för flyg är

att en stor del av upplevelsen blir allt man ser ifrån tåg-

fönstret. Kameran gick varm och varje dag erbjöd något

nytt. Det gick inte en dag under de där två veckorna då

jag inte var överrumplad av all inspiration som jag fick och

alla upplevelser och utmaningar som vi hade. En sådan enkel

sak som att lyfta på häcken och åka någonstans har lämnat stort intryck på min syn på framtiden, min syn på vad jag själv kan åstadkomma, och sist men inte minst så har det

lärt mig att uppskatta Sveriges tråkiga charm.


Sabina Mårdenkrans


TV-serieguiden

  Det är en djungel av tv-serier där ute. Försäljningen av boxar med samlade säsonger har fullständigt exploderat. Både färska och äldre tv-serier finns i de flesta fall lämpligt tillhands i form av dvd-boxar.

  Marknaden har även börjat leta sig ut till äldre generationer, folk blir alldeles till sig när de upptäcker att alla de 365 avsnitten av Dallas finns prydligt samlade.

  De allra flesta följer eller har åtminstone någon gång följt en tv-serie, och givetvis har alla sina respektive favoriter. Det kan vara lite klurigt att hålla koll på alla höjdare, så därför kommer här en liten guide över de tv-serier som du verkligen borde ge en chans.


Twin Peaks

Genre: Drama/Thriller
2 säsonger


  Twin Peaks sändes mellan 1990 och 1991, totalt 30 avsnitt, och kom att bli stilbildande för den nya generationen av tv-serier. Stilen skiljde sig markant från tidigare såväl som samtida program, såsom Dallas och Falcon Crest.

  Handlingen kretsar kring 17-åriga Laura Palmer, som hittas brutalt mördad, invirad i plast. Mordet skakar om rejält i det idylliska lilla samhället Twin Peaks. Det verkar inte finnas några motiv alls för mordet. När den lokala poliskåren går bet kallas den väldigt specielle FBI-agenten Dale Cooper in för att hjälpa till med utredningen.

  Jakten på mördaren blir bara konstigare ju djupare man gräver. Det dröjer inte länge förrän man kommer till insikt, det är något mystiskt med Twin Peaks.


The Sopranos

Genre: Gangster/Drama
6 säsonger


  Tony Soprano är både familjefar och överhuvud för den organiserade brottsligheten i New Jersey. En ganska svårt kombinerad karriär. Det innebär en ständig press från både familj, den stränga italienskättade släkten och kriminella fiender. Han inleder regelbundna besök hos psykiatrikern Dr Melfi, för att få utlopp för sin ständigt ökande ångest.

  The Sopranos är inte bara en välgjord, spännande och brutal historia, utan också ett filosofiskt och psykologiskt begrundat porträtt av en man, sin familj och världen runt omkring. Färgstarka karaktärer, gripande intriger och påkostade produktioner är bara några av de ingredienser som gör Sopranos till en av världens främsta tv-serier.


X-files

Genre: Thriller/Sci-fi
9 säsonger


  Agent Mulder arbetar vid FBI:s avdelning för paranormala fenomen, eller snarare avdelningen för fall som ingen annan lyckats lösa eller förklara. Till sin hjälp har han Agent Scully, en doktorand som bidrar med en mer skeptisk bild till den vidskepliga Mulder. Tillsammans utgör de ett järnstarkt radarpar som råkar ut för både den ena och det andra.
  X-files kom att bli en stor succé världen över, mycket tack vare huvudrollsinnehavarnas välspelade insatser. En av skaparen Chris Carters grundläggande idéer var att skapa en tv-serie som skulle vara riktigt otäck, något som fattades i dåtidens tv-utbud. Även detta bidrog stort till seriens framgång. Hela nio säsonger blev det, mellan 1993 och 2002. En långfilm producerades 1998, och ytterligare en långfilm kom i år.


Desperate Housewives
Genre:
Drama
4 säsonger


  Allt kretsar kring Wisteria Lane, ett smått typisk amerikanskt litet samhälle, och i synnerhet kring fem kvinnor. Bree, Lynette, Susan, Gabrielle och Edie är alla hemmafruar, och de lever alla på olika vis i en vardag där det mesta tycks kunna hända. Förutom den ständiga kampen med familjeliv och alla andra vardagliga problem, är det lilla samhället präglat med mysterier och väl bevarade hemligheter.
  Desperate Housewives är ett såväl underhållande som gripande porträtt av livet i en amerikansk förort, och alla de människor som lever där. Det gäller att inte stämpla den i förväg, som till exempel en "kvinnoserie", för den sträcker sig så mycket längre än så.
  Serien slog stort och är nu inne på sin femte säsong, som kommer i semptember.


Robin Larsson


Den ljusnande FRAmtid

Alla tjatar om FRA-lagen, denna i högsta grad aktuella konflikt. Men många verkar inte riktigt vara på det klara om vad den egentligen innebär. Fast det är ju inget ovanligt, inte alls.      Du har vid det här laget blivit nästintill söndertjatad med allt som heter FRA. Så, lämpligt nog, här kommer lite till. Däremot ska jag försöka vara så rak som möjligt i att redovisa vad FRA står för och vad som gör det så negativt.


Benämningen FRA handlar alltså om en rad lagändringar i Sverige, samt en ny lag, en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet, så kallad. Dessa ändringar innebär i korthet att Försvarets radioanstalt (FRA) ges rätten till att bedriva signalspaning på all kabelburen trafik som passerar landets gränser. Det innefattar bland annat all telefontrafik, och större delen av den Internet-baserade trafiken. Syftet med FRA-lagen är att söka efter yttre hot riktade mot landet och kartlägga dessa.


Väldigt många har protesterat mot FRA-lagen och menat att den innebär en avskaffning av den personliga integriteten. Man har bland annat dragit paralleller till författaren George Orwells bok "1984", som gavs ut 1949. Det är en typ av framtidsvision där världen kontrolleras med järnhand av ett överhuvud. Alla jordens invånare är ständigt bevakade, "Storebror ser Dig", som också är det mest kända uttrycket ur boken.


Det finns massor av argument som talar för FRA-lagens nackdel, jag tänkte gå igenom ett par av dem. För det första, hela idén med avlyssning och spaning är integritetskränkande. Oavsett om man är terrorist eller inte, så vill man knappast dela med sig av sina privata konversationer till andra, utomstående människor. För det andra, alla kostnader som lagen innebär. När det inte finns någon hotbild mot Sverige överhuvudtaget, är det då värt att lägga en halv miljard i skattepengar på detta ändamål? För om vi ska vara realistiska, hur räddar vi flest liv? Att spendera dessa pengar på exempelvis sjukvården, eller att leta i mörkret efter möjliga hot? För pengar kommer ju tvångsmässigt att dras in på andra områden, för att kunna täcka FRA-lagens enorma kostnader.


För övrigt, så finns det ingen risk att terrorister slänger iväg ett SMS med sina bombplaner. Och skulle dem, mot förmodan, använda sig av någon typ av kabelburen trafik, så kommer det knappast vara skrivet i klartext. Kryptering finns utvecklad som FRA knappast skulle kunna komma åt.


Undvik ett framtida storebrorssamhälle. Döda FRA-lagen.


Robin Larsson


Välkommen till Journalisternas nya blogg!

På den här bloggen hittar du alla möjliga olika former av texter, såsom artiklar, reportage, krönikor, recensioner med mera. Vi som driver den här bloggen hör till en journalistkurs på Staffangymnasiet, årskurs 3.

Alla texter finns kalalogiserade under respektive upphovsman.

Det går bra att kontakta oss på journalisterna@live.se

Trevlig läsning!


RSS 2.0