Recension av "I stort sett menlös"

I stort sett menlös



Av de fem böckerna som tillhör "Liftarens guide till galaxen" är "I stort sett menlös" den allra sista boken i serien. Boken är så klart skriven av den brittiske sciencefiction- författaren Douglas Adams, som även hjälpte till med filmatiseringen av böckerna, tills han dog av en hjärtattack år 2001.

    Liksom de övriga böckerna i serien saknas det en specifik handling och karaktärerna har sällan något särskilt mål i berättelsen, förutom att försöka överleva och få lite rätsida på sin egen lilla bit av universum. Men den här boken verkar framförallt kretsa kring andra dimensioner, tidsresor, och de oönskade bieffekterna av allt detta.
    Efter att jorden förintades och sedan återinstallerades med ett back-up system, så har Arthur lyckats komma ifrån sin hemplanet ännu en gång, genom att råka hamna i en annan dimension där Jorden aldrig existerat. Medan han försöker slå sig till ro på den ena planeten efter den andra så försöker hans gamla kompis Ford Prefect att gå tillbaka till sitt gamla liv på "liftarens guide till galaxen" redaktionen, men märker snart att saker och ting har förändrats där, och inte till det bättre.

    Som alltid får vi följa Arthur på hans resa genom universum och alla problem och nesligheter han råkar ut för på vägen. På hela taget är det väldigt likt scenariot i de tidigare böckerna, bara lite annorlunda. En stor förändring är ju förstås att Arthur i den här boken visar sig ha en dotter med sin väninna Trilian. Dock var han högst omedveten om detta (!) tills ungefär två tredjedelar av boken redan passerat, men han försöker ändå göra det bästa av situationen och har gett sig tusan på att han ska vara en bra fadersfigur (trots att flickan i sig har både elaka och sluga tendenser för sig).


Precis som sina föregångare inriktar sig den här boken mest på satir och humor, vilket inte lämnar mycket till läsaren att analysera, varför jag rekommenderar att inte välja den som en bok att läsa på svenskan i skolan... Men däremot så har den en sådan härlig ironisk humor och så fantasifulla händelser att jag tycker att den är värd att läsa i alla fall. Det enda som jag är lite missnöjd med är slutet, som jag tycker kunde ha blivit mycket bättre med tanke på att det var den sista boken i serien. I en intervju erkänner Douglas Adams faktiskt själv att han inte var helt nöjd med boken, och att han egentligen hade tänkt sig slutet annorlunda, men bestämde sig på grund av personliga problem att behålla det som det var. Dock finns det idéer på att han har övervägt att göra en uppföljare, men inte hann tänka igenom saken ordentligt innan han dog.

    Låt dock inte slutet på den sista boken avskräcka er från att läsa resten av den här serien, den är fortfarande grymt kul och definitivt värd att läsa. Den har ju inte blivit utsedd till en kultklassiker utan anledning, eller?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0