journalisterna

Alla människor funderar någon gång i sitt liv på det oöverskådliga ämnet religion. På det som också brukar kallas tro. Inom religionens ramar ryms många stora, omfattande frågor. Frågor om livet, om hur vi kom till och varför. Frågor som har etsat sig fast på människors hjärnhinnor sedan tidernas begynnelse. Händer det något efter döden, i sådana fall vad? Vad - eller vem - skapade universum? De flesta frågor förblir obesvarade, mycket tack vare att svar till dessa frågor är närmast omöjliga att finna.

Det är ganska enkelt att ifrågasätta religion. Religion har genom människans historia lett till väldigt mycket elände. Krig, konflikter och många människors död har direkt eller indirekt orsakats av andra människors tro. I dagens läge råder det oro på många håll och kanter runtom i världen, i många fall av religiösa orsaker. Människors tro och olika former av kulturer krockar ständigt med varandra och skapar problem.

Varför existerar det något sådant som religion? Det är en fråga värd att fundera på, speciellt när det så ofta tenderar att ge upphov till något negativt snarare än något positivt. Personligen har jag grubblat över frågan ett antal gånger, speciellt i samband med att jag har funderat på mina egna åsikter kring det hela. Vi människor har nog helt enkelt ett behov att finna svar på frågor. Vi har svårt att låta saker vara olösta eller obesvarade. Det oroar oss. Jag tror att människor behöver någonting att tro på, någonting att klamra sig fast vid. Något som bringar någon form av trygghet. Exempelvis, klart det blir mindre skrämmande att ställa sig inför döden om man har en tro på en allsmäktig Gud som tar emot en. Om man tror på ett himmelrike där allt blir bra, eller på en reinkarnation, eller vad det nu kan vara som religionen hävdar. Alltså, på många vis så tror jag att fenomenet religion har sina rötter i mänsklig rädsla. I den eviga jakten på svar förlitar man sig på en religiös tro, på sätt och vis i bristen på egentliga förklaringar.

Jag ställer mig väldigt neutralt inför den religiösa tron. Jag försöker att välja det logiska. Förvisso är logik också något relativt, något individuellt, vi har alla olika uppfattningar om vad som kan anses som logiskt och inte. Men jag anser att det viktiga är att vara ärlig mot sig själv och försöka se så klart som möjligt på saker och ting, och inte försöka finna trygghet i en religiös tro som man i grund och botten inte instämmer med. Religion bör inte styras av rädsla, vilket jag fått uppfattningen om att den alltför många gånger gör.

Trots att jag själv inte är troende, så respekterar jag de människor som är det och den tro de lever efter. Jag har vid ett antal tillfällen haft diskussioner med djupt troende personer, då de har försökt förklara sina åsikter kring deras tro och besvara de frågor jag haft. Och poängen är inte då att jag bokstavligt ska hålla med, eller ens förstå, utan att jag bara ska få en liten inblick i deras tankar och se att de verkligen tror på vad de säger.

För religion är inte något man ska tvingas på, eller födas upp och uppfostras i. En religiös tro är något man själv ska forma och utveckla, genom egna upplevelser och tankegångar. Och för mig behöver inte en religiös tro innefatta en Gud, eller något annat som är ganska typiskt för fenomenet. Man kan lika gärna se det som en livsfilosofi, ett sätt att leva och ett sätt att se på saker och ting. Människosyn, liv och leverne, etik och moral. Allt som livet, och mer därtill, innefattar.

Kristendomen är ett ganska omstritt ämne. Vissa känner ett hat så fort det kommer på tal och gormar om jävla Jehovas, homofober, Kristdemokraterna och annat som man kan störa sig på. Min farfar hör nog förmodligen till den skaran som har en relativt negativ syn på ämnet i fråga. Åtminstone tror jag det, då det enda jag egentligen hört honom säga om det är (läs detta med grovt Växbomål) "Den där Jesus var allt en jävla huligan. Och jag ger mig fan på att han var bög också..."

   Men bara för att min farfar kanske inte är den mest gudfruktige mannen i världen så betyder ju inte det att det inte finns folk som faktiskt har respekt för Bibeln. Och jag har i min tur respekt för dem. Även om jag inte är så förtjust i kyrkan, och oftast tycker att den är lite störande med det löjliga motståndet mot homoäktenskap t.ex. och deras tvivelaktiga handlingar i historien. Fast jag skulle ändå aldrig gå så långt som att påstå att jag hatar kristendomen. Tänker man efter så är ju flera av våra lagar delvis baserade på bibelns tio budord, och om alla var kristna skulle det förmodligen vara bra mycket fredligare i världen.     

   Jag har kommit fram till att det är lite som att hata Bamse. Många gånger har jag hört folk utrycka sitt missnöje och hat mot den blåluvade nallen som är så fjolligt snäll, men hur kan man hata någon som är emot mobbing, skyddar miljön, och hjälper folk?

  För mig kommer bibeln alltid ha samma status som en lång äventyrsberättelse som jag förmodligen aldrig kommer att kunna uppmana tillräckligt med tid och energi för att läsa. Lite som Sagan om Ringen. (Jesus kanske i själva verket var en alv?)

   Nej, om det finns en Gud så får han ursäkta om jag tar Bibeln med en nypa salt. Eller snarare begraver nämnda bok i en blylåda full med vägsalt och gräver ner den under en sten i skogen. Det skulle vara trevligt om Gud finns. Absolut. Men jag har bara svårt att tro på det när det enda som bevisar att han finns, är en bok skriven av människor.

// Mimmi Arvidsson
  

Jag är kanske inte den rätta personen för religiösa ämnen, Tror aldrig att jag varit religiös på eget initiativ i hela mitt liv. Kanske jag i unga år har anordnat begravning för en och annan mask, fast då hade jag ju förstås tagit livet av det arma djuret innan..."Man skall icke dräpa..."

I alla fall bland det värsta jag vet är när människor vill pracka på mig sin tro. När de står leende på stan iklädda finkostym och med tindrande ögon räcker en bibel mot mig. Den klassiska frågan är "Vad är meningen med livet för dig?" och man blir alldeles matt och jag tycker att jag från första början utstrålat mitt "Nej tack!" ytterst tydligt, men så är det tydligen inte.  

Samma sak när de knackar på dörren och delar ut broschyrer och pratar och pratar. De lyckas alltid komma när man är ensam hemma. Jag förstår inte hur, Jehovas och Frälsningsarmén måste ha pejlar utsatta för att hitta till närmsta hus för att utsätta varje ensam tonåring och barn för sin hjärntvättande frälsning.

Kan jag få välja själv om jag vill bli frälst? Eller varför inte starta en postorderhemsida?

"Jehovas: Ett komplett frälsningspaket för dig!

Köp tre religioner betala för två.

Snabbt och fraktfritt!"

Utmärkt om ni frågar mig.

Okej det är väl självklart att jag inte missunnar dessa människor att ha sin tro, men hur vore det om ni lämnade mig i fred? Jag accepterar er, acceptera mig.

//Frida Söderberg