julkalendrar
Julen kommer!
Någonting som jag tycker hör julen till är årets Julkalender. Jag har gjort det till en tradition att titta på den varje år och följa den slaviskt ända fram till den 24 december då jag ger den ett betyg och sedan diskuterar med vem som helst som vill lyssna (eller för all del inte vill) om vad som var bra och dåligt med den. Men nu på senare år så har jag inte riktigt kunna följa den lika energiskt som förr. Det är inte för att jag inte har tid att se på den, Nej, problemet är att det nu på sistone inte har varit mycket till julkalender att titta på! Jag vet inte vad det är för fel på folk nu förtiden, de senaste julkalendrarna har varit av skamligt dålig kvalité, antingen är det en konstig handling, bristfälligt skådespeleri, eller total frånvaro av julstämning! Det känns som om julkalendrarna har ändrat färg, från guldglittrigt mysigt röd till en form av bedrövlig grön/vit färg som man ser på sjukhus ibland.
Om jag skulle rada upp varje julkalender från 1996 till 2007 och se vad jag kommer ihåg från dem så kanske jag kan ta reda på när de började tappa i kvalité?
Mysteriet på Greveholm: Jag är inte ensam om att tycka att det är den bästa julkalendern som har gjorts! Bra skådisar, härliga miljöer, originell handling och framför allt otroligt spännande! Fastän den kunde ha haft lite mer julstämning så hör den absolut till eliten av alla julkalendrar!
Pelle Svanslös: Baserad på redan existerande böcker så handlingen var inte särskilt ny, men den hade en skön stämning, gullig handling och är förmodligen en av Sveriges mest påkostade julkalendrar. Inte bara på grund av de mekaniska svansarna och miljöerna, utan också för den elit av skådespelare som ställde upp i rollerna.
När karusellerna sover: Mycket julstämning, dugliga skådisar och en annorlunda handling. Jag kommer ihåg att jag ibland blev trött på att de sjöng så mycket (när jag var liten), men nu i efterhand så tycker jag att det hörde till stämningen och det hade inte varit samma sak utan låtarna. Den har förstås blivit anklagad för smygreklam då den utspelar sig på Liseberg, men om det blir så här bra julkalendrar tycker jag att det är en världslig sak.
Julens hjältar: Här var det också mycket sång och dans, men julstämningen fanns där hela tiden. Kalenderns hade en ganska söt handling, många kända skådespelare, var rolig, och utspelar sig dessutom i en "miniatyrvärld" där huvudrollsinnehavarna kan sitta på tändsticksaskar eller trådrullar, vilket alltid är lika roligt att titta på när man är barn.
Ronny och Julia: En intressant tolkning av Shakespeares "Romeo och Julia", fast med två barn som inte får leka med varandra istället. Bra skådisar (trots att det inte var så många man kände igen) och en trevlig julstämning. Handlingen var söt och karaktärerna roliga.
Kaspar i Nudådalen: Den här kalendern fick på pisken av tidningarna för att barnen låtsades vara sjuka för att slippa skolan, samt svor, vilket Per Oscarsson också gjorde i riklig mån. Jag skulle vilja reducera det till att bara ett av barnen svor och att det inte var någon som lät sig luras av deras falska hostningar. Men jag erkänner att det var en annorlunda kalender som jag inte genast föll för men som visade sig vara riktigt underhållande att titta på. Den hade julstämning, bra skådisar och en intressant handling, vilket jag tycker är tillräckligt för att få betyget godkänt.
Dieselråttor och sjömansmöss: Originell handling, men på grund av frånvaron av julstämning tycker jag att den skulle ha gjort sig bättre som en vanlig tv-serie för barn istället för en julkalender. Dock var det roligt med en miniatyrvärld igen, vilket åtminstone ger den ett godkänt (enligt mig).
Håkan Bråkan: ... Här har vi julkalendrarnas Hitler. Som en mjölbagge dök den upp 2003 för att sprida förstörelse. Vore julkalendrarna en Paradisask så skulle det här vara den där äckliga pralinen som ingen vill ha. Den här kalendern fick också negativa skriverier i tidningarna, bl.a. för att barnen tog sina lärare på brösten. Den som skrev manuset hade nog något väldigt pedagogiskt i åtanke när han skrev den scenen. Som gammal "Sune-läsare" så avskydde jag den här julkalendern. I böckerna var Håkan en äcklig, snuskig och bråkig lillebrorsa till den snälla Sune. I den här handlingen är det snarare Sune som fått Håkans gamla roll, medan Håkan själv har blivit en naiv missförstådd pojke med fantasi och superhjälteambitioner som gillar att kolla på "Det sjunde inseglet". Pappa Rudolf som tidigare varit en komiskt klumpig karaktär har nu blivit en sorglig typ som det inte är ett dugg roligt att skratta åt. Och javisst ja, mamma Karin ligger instängd på ett mentalsjukhus och hålls kvar av en något störd psykiatriker som är kär i henne. Färgerna i filmen är blå-grön-grå och får mig att må illa när jag tänker tillbaka på den. Jag ska köpa DVD:n och bränna den bakom huset, där jag ska gräva ner den i en hög av dynga.
Höjdarna: den här gången verkade nästan SVT skämmas lite för att ha godkänt en sådan styggelse till julkalender förra året, så denna gång tänkte de minsann inte ge tidningarna något de kunde klanka ner på! Resultatet blev en julkalender som uppenbarligen riktade sig till barn mellan 2 och 6 år. Jag skojar inte. Först när jag fick höra att det skulle vara dockor istället för människor i årets julkalender så blev jag lite besviken, men tänkte att den omöjligen kunde vara värre än förra året. Tja... det beror nog på hur man ser den. Den var i alla fall tråkigare. Jag har alltid haft det intrycket att julkalendrar var riktade till barn mellan 5 och 11 år. Ett tips regissören: Barn som börjat skolan tycker inte att det är kul att gissa vad Luleå har i sin frys.
En Decemberdröm: Den tredje julkalendern i rad som hamnar på min hatlista. Den här kalendern såg väldigt bra ut på papper. En ensam pojke, som enligt mig spelades av en inte alltför duktig skådespelare, som hamnar i koma och kommer till en slags drömvärld. Men i verkligheten så var handlingen alldeles för komplicerad. En massa virrvarr om en mamma med kraxig röst, en knepig rik familj, tröstare, andra världar, Robert Gustavsson med glassfrisyr med mera. Det här är den enda julkalendern (borträknat "Höjdarna" som jag inte klassar som en julkalender) jag slutade titta på före den 20: e december. Den var så knepigt/knarkad/konstig att jag inte kunde förmå mig att fortsätta följa den.
Lasse-Majas detektivbyrå: Den första julkalendern sen 2002 som började gå i rätt riktning. Men ändå inte... Lasse-Majas detektivbyrå bygger, liksom Pelle Svanslös julkalender, på redan existerande böcker. I Pelles fall gjorde det ingenting. Det var en så pass egen prägling på historierna och annorlunda tolkning (på ett bra sätt, inte som Håkan Bråkan) att den ändå blev intressant att titta på. Men problemet med Lasse-Maja är att det är detektivhistorier. Och själva vitsen med detektivhistorier är att man inte ska ha en aning om vem boven är. Handlingen kretsar ju kring fallet, så då blir det tråkigt om man redan känner till svaret. I och för sig är det en egen handling på sidan om, men det räcker inte. Jag har inte läst Lasse-Majaböckerna, men handlingen tilltalade mig ändå inte. Miljöerna är återigen grå-grön-blåa och stämningen är inte mycket att hänga i julgran. Och ja, med det menar jag att julstämningen är för låg.
En riktig jul: Det här är lite som Karlsson på taket. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Men eftersom jag tycker att Karlsson är en dryg och elak karaktär, så tycker jag att Nissan i den här julkalendern är en dryg och elak karaktär. Kort sagt så handlar den om en bitter och sur flicka som vill fira jul med bara sin mamma, och inte med sin mammas kärleksintresse och hans son. Den sura ungen har ingen anledning alls att hata dem, hon bara gör det. Och så når hennes tjuriga önskning tomten som beordrar ut sin lataste och odugligaste nissa på jobbet, eftersom hon ändå inte gör någon nytta på Nordpolen. Och som jag sagt tidigare så är Nissan störande. Det finns vissa glimtar av guldkorn i julkalendern, men dem missar jag i det där förbaskade blå-grön-gråa ljuset igen. Jag vet inte riktigt, men det verkar som om de har förlagt det där ljusa fina ljuset någonstans sen de filmade Kaspar i Nudådalen.
Hoppas på att årets julkalender håller en högre standard. Den lät lovande när jag läste om den i tidningen, så vem vet.
God jul på er i alla fall! (21 dagar och 15 timmar kvar!)
//My/
