I biosalongen
Jag var på bio förra veckan och såg "Patrick 1,5". Filmen var fin och gav en den där mysiga känslan i kroppen. En så kallat må-bra film som folk brukar säga.
När man går på bio finns det många saker man måste ta hänsyn till. Mobilen ska vara avslagen och när det kommer till den saken kollar jag nästan alltid om jag stängt av den en extra gång. Sen finns ju de idioter som pratar under filmens gång. Om man ska förtära något, det vill säga t.ex. chips, så ska det helst vara ljudlöst, inget prassel för då vänder sig alla om och tittar på en som om man vore dum i huvudet.
En situation som är riktig jobbig är när man hamnar bakom en lång person, eller en med mycket stort hår. Man ser ingenting och sitter i förtvivlan och lutar sig från den ena sidan till den andra för att kunna se. Man vill ju inte säga till, för då är man till besvär (typiskt svenskt), och det vill man ju inte.
Filmen som jag var på handlade om ett bögpar som skulle adoptera och ja, det var det filmen gick ut på. Under filmens gång kysstes självklart paret och eftersom det är en typisk familjefilm som alla kan se, fanns det självklart yngre ungdomar närvarande. Varje gång paret rörde varandra så blev det ljud, "uuuäää,hahaha,bluue" lät det i salongen. Detta är ett typiskt beteende för sådana människor. Kanske inte alla, men många och man kan undra om folk någonsin kommer att växa upp.
Sen så finns det de där föräldrarna och kanske någon mormor, som skrattar och kommenterar det typiska som händer i filmen. Som när barn gör illa sig så blir det "åååh nej, oj oj". Ett tycka synd om allt och alla i filmen .
Sen så finns det ju sådana jävlar som jag, som ska påpeka allt... 
Linnéa Jonsson
