journalisterna

 Sen jag hörde "Lament of innocence" blev jag fast. Introt var bara fantastiskt och fastnade någon stans inuti min trumhinna och vägrade att komma ut igen. Jag ville ha mer!

Så började min kärlek till bandet Sonic syndicate ursprungligen från Falkenberg . Jag älskar deras karaktäristiska sound blandat med growl* och kraftfull sång, tunga gitarrer och inblandade syntar. Jag har förmodligen nött sönder deras första album "Eden fire" och uppföljaren "Only inhuman". Under trista sommarjobbsdagar med infekterad visdomstand räddade låten "Where the black lotus grows" mina dagar.

 Jag blev mycket förväntansfull när jag hörde ryktet om en ny skiva i september. Intresset för all annan musik försvann för ett tag på slutet av sommaren och längtan efter skivan "Love and other Disasters" tog över.

Skivan har ungefär samma upplägg som de förra skivorna. Den inleds med "Encaged" som är en typisk sonic syndicate låt som sätter fart på hela skivan. Man känner sig trygg att hamna i deras typiska sound, och oron över att de ändrat något släpper. Allt är sig precis likt och man kan börja njuta.

Många av deras äldre låtar har haft en förmåga att fastna i huvudet, som en klick honung fäster sig melodierna. Det är ingen som helst skillnad med de här låtarna, första singeln, "Jack of diamonds" påminner, och är som en lillebror till "Denied". Den fäster också lika bra med sin klockrena melodi. Vet inte hur många gånger jag sjungit raderna från "Denied": "A situation like this, should never exist" om och om igen.

I mitten av skivan kommer den första lugna låten "My Escape" med en lite O-intetsägande inledning, men det trappas upp med en fin melodi som förlåter det lite lama introt. Det är inte heller helt överraskande med inslag av fioler, det känner man redan igen från "Enhange my nightmare" från Eden Fire albumet och det blir fina kontraster mot deras annars lite tyngre musik.

Tempot trappas sen upp med "Fallout" och "Power shift" som snabbt blev en av mina favoriter. Bara genom att lyssna på det klassiska Sonic syndicate introt förstod jag att den skulle bli omtyckt, och syntarna i bakgrunden gör den bara så klockren.

Sluthalvan av skivan slutar lika starkt med lugna låten nummer två "Contradiction" och tempo låtarna "Damage control" och "Red eyed friend". "Affliction" avslutar den här musikaliska godbiten på ett utmärkt sätt. Åter igen en meloditräff mitt i prick med lagom blandning av growl och sång.

Om man nu tror att det roliga tar slut efter sista låten tror man fel, Två bonuslåtar har tagits med till allas glädje. "Ruin" och "Dead planet" är två energiknippen och det tycks som att Sonic syndicate kramar ur den lilla sista kraft dem har kvar för den här gången i de låtarna, och lämnar mig otroligt nöjd. Jag tar hela skivan på repeat, börjar mitt sönderlyssnande och börjar den nya förväntansfulla väntan på nästa mästerverk.

//Frida Söderberg.ES3