journalisterna

Nu är det snart jul igen. Och allt vad det innebär. Lycka, värme, släktsammankomster, givmildhet, frosseri, tv-skval och stämningsfulla snöfall, alternativt ångest, vemod, konflikter, katastrof, svält och iskalla vinternätter. Det är ju lite olika, det där.

Jag gillar julen. De positiva känslor jag känner inför traditionen bottnar främst i de minnen jag fick som litet barn, då jag värdesatte julen högt. Självklart var det mycket paketen och leksakerna inuti julklapparna som lockade, men det var också någonting med hela fenomenet. Det var mysigt med kylan, de becksvarta dygnen, det vita snöfallet. Det var roligt att klä granen och utsmycka hemmet, att ligga vaken på natten före dopparedagen och tro på myter om tomten. När jag tänker vidare på det så var det lite som att gå in i en drömvärld. Julen innebar en sorts mystik som var väldigt intressant. Speciellt för ett litet barn.

Det man får intrycket av är ju att de allra flesta älskar julen som barn. I takt med att man blir äldre så försvinner mystiken gradvis och den kärleksfulla inställningen tar en negativ vändning. Julen förvandlas till någonting som man bara måste genomhärda.

Visst innebär julen en massa huvudvärk. Och visst är det ett kommersiellt kalas med en tjock bok av oskrivna lagar om hur "Den riktiga julen" ska vara. Vi svenskar är ju som känt väldigt trollbundna vid våra traditioner. Vi gillar att dricka litervis med snaps och hoppa som grodor runt midsommarstången. Vi tycker att det är roligt att ställa till med gigantiska tillställningar där vi suger innehållet ur kräftor på våra lantliga sommarställen. Vi älskar att hissa flaggan under Nationaldagen och stolt skåla över våra blå-gula färger. Vi kräver svenska köttbullar och potatis på vårt julbord.

Jag orkar inte riktigt gnälla på julen. Jag känner inte direkt för att ansluta mig till den allt större skaran som tjatar om att julen har blivit alldeles för konsumtionsinriktad och att traditionen har tappat sitt ursprungliga, kristna syfte. Det känns inte direkt lönsamt. Det svenska julfirandet är som det är för att vi svenskar tydligen vill ha det så. Julfirandet är ju precis som alla våra andra större nationella traditioner. Våra nationella traditioner som i regel är dragna till sin spets, otroligt överexponerade. Och julen är inget undantag.

Det som stör mig mest är alla dessa överdrivna, julrelaterade inslag, både i vardagslivet och media. Tvångsmässiga julmiddagar med jobbet, dessa eviga, "traditionsenliga" julkortsförsändelser, Carolas julfirande i Betlehem. Det hela förvandlas till ett hjärntvätteri i allra högsta grad. På Aftonbladets hemsida finns en uppsjö av huvudvärk: Följ med när Ernst Kirschsteiger jagar en gran, få en komplett vägbeskrivning om vart du skall åka för att försäkra dig om "en vit jul", och självfallet, de eviga julklappstipsen från helvetet.

Äsch. Julen måste också få ha sina mindre bra sidor. Lite kommersiell skåpmat får vi överleva, en smula överexponering får vi handskas med. På tal om försummandet av "den kristna julen", så tycker jag inte alls att julfirandet ska behöva bindas till Kristi födelse. Julen ska helt enkelt innebära en trevlig traditionshelg, och istället för att tänka på Jesus så bör man skänka en tanke åt alla dem som inte har möjlighet till en trevlig jul.

Robin Larsson