Wall-e


En ny film från Pixar. Men själva idén till Wall-e fanns faktiskt redan innan Toy Storys tid. För över tio år sen lekte regissören Andrew Stanton med tanken "Tänk om alla människor lämnade jorden, men glömde att stänga av en enda robot?". Nu, 13 år senare, har den lilla roboten fått ett namn och dessutom blivit film.
   Wall-e är en städrobot som lämnats kvar på jorden för att städa upp allt skräp som människorna lämnat efter sig.  Människorna själva lämnade jorden för 700 år sen med ett stort rymdskepp för att återvända när Jorden blivit beboelig igen. Från början fanns det massor av städrobotar, men genom årens lopp har de gått sönder. Men vår Wall-e har utvecklat en intelligens vid sidan om sin programmering och lyckats klara sig. Han lever ett okomplicerat liv där han städar på dagarna, samlar på fina saker som soptunnelock och glödlampor, eller umgås med sin enda levande vän: En kackerlacka.
   Filmen tar en abrupt vändning när ett rymdskepp dyker upp och släpper av en annan robot. EVA. En mycket högteknologisk robot med feminina drag och med lite temperament. Och en plasmakanon. En förträfflig kombination. Wall-e blir kär...
   Men EVA är på jorden på uppdrag, och när det är slutfört så måste hon åka tillbaka till människornas rymdskepp. Men Wall-e vill inte skiljas från EVA utan lyckas följa med henne. Och tur är det, för det uppstår vissa komplikationer, och EVA och Wall-e måste samarbeta om människorna någonsin ska kunna få komma hem igen.
   Filmen innehåller ett budskap som är så tydligt att det enda sättet att lyckas missa det vore att titta på filmen från andra sidan gatan, eller att inte se filmen över huvudtaget. Så jag ska förklara det för er som inte har det.
   Människan har överskräpat (japp, det ordet finns tydligen) Jorden så att det inte går att bo kvar. Människan har råkat utrota allt växtliv på Jorden, vilket gör det ännu besvärligare att bo kvar. Människorna själva, är feta, fula, och åker omkring på flygstolar hela dagarna utan att röra mycket mer än händerna för att kunna äta. Förmodligen är de nätt och jämt medvetna om att de har fötter. De umgås knappt, utan pratar med varandra via hologramskärmar. De har robotar som uppfostrar deras barn.
   Det är det här människan har utvecklats till efter 800 år. Men det finns några detaljer i det här som förbryllar mig och som man aldrig riktigt fick svar på. Människorna rör inte en fena om dagarna, lämnar aldrig sina flygstolar, och umgås inte fysiskt med andra människor. Det gör mig nyfiken på hur de gör för att skaffa barn. Men, detta är ju trots allt en Disneyfilm, så vi kan anta att robotstorken sköter allt det där. Men det som verkligen förvånar mig är att om 800 år så har mänskligheten tydligen fortfarande problem med fetma. Jag trodde nästan att man skulle ha skapat ett fiffigt litet piller mot det om bara sisådär 500 år. Men jag hade tydligen fel. Eller så har utvecklingen gått tillbaka till 1700-talet då fetma var ett tecken på välstånd och därför mycket attraktivt. Min sista teori är att alla människorna på skeppet är amerikaner.
   Man måste ge Disney kudos för designen av alla robotar i filmen. Wall-e har en kropp som en kub, spinkiga armar med två små skopor (fingrar) plus en slags tumme på varje, hjul som från en mindre pansarvagn, och ett huvud som påminner om en enkel kikare. EVA lär ha varit inspirerad av Apple incs vita släta produkter, som iPoden. På rymdskeppet får man stifta bekantskap med fler robotar, bland annat min favorit, renhållningsroboten M-O. Den är ungefär 5 gånger mindre än Wall-e och är väldigt renlig och pedantisk. Dess uppgifter är att hålla skeppet rent från "främmande föroreningar". Men när Wall-e dyker upp på skeppet blir det jobbigt för M-O. Eftersom skeppet inte har varit i kontakt med jordiska substanser på några hundra år, och Wall-e i princip är indränkt i jord, smuts och rost, så blir det ett heltidsjobb för M-O att städa upp det spår av "främmande föroreningar" som Wall-e lämnar efter sig på skeppet, vilket M-O visar sitt största missnöje över.
   Humorn är i gammal vanlig Disney-stil. Stundvis högt tempo och jag fick mig ett par härliga skratt. Men budskapet blir nästan lite för tydligt, vilket kväver en del av humorn. Wall-e är en fantastisk idé och är underbart bra gjord, men det väger inte helt jämnt mellan budskap och underhållning. (Men gott och väl sevärd) Jag skulle nog ge den 3 stjärnor/plus/getingar/popcorn av 5 möjliga.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0